Här vilar Shima Niavarani i fred

När jag satte mig i salongen för premiären av Shima Niavaranis föreställning Här vilar Shima Nivarani ifred hade jag ingen aning om vad som väntade. Det jag fick se var en musikalisk show som handlar om vår tids stora sorger och hur vi hanterar världen omkring oss. Genom musik, humor och allvar lyfter föreställningen frågor om hur vi människor idag förväntas bete oss, prestera och förhålla oss till samhället.

 Niavarani arbetar som skådespelare, artist, dramatiker och regissör. Hon har under många år arbetat i tv, film och på teaterscener. 

Redan från start märkte jag att detta skulle bli en föreställning olikt från shower jag tidigare sett. Niavarani började med att hoppa ner från scenen och ställde sig precis vid publik kanten, vilket skapade en mer inkluderande atmosfär. För ungefär ett år sedan såg jag showen Murdered to Death på universitetet jag studerade på i USA. Jag tyckte att föreställningen i USA saknade den direkta publikkontakt som Niavarani gav. Niavarani gjorde en mer spännande öppning och bjöd in oss i rummet, snarare än att vi i publiken bara var där som åskådare. 

Niavarani började med att highfiva en person i publiken, men vände snabbt den situationen till ett exempel som kunde leda till något allvarligare och större. 

Hon menade att en “felaktig’’ eller “konstig’’ highfive skulle kunna leda till ett viralt klipp om någon i publiken lyckades smygfilma och posta på sociala medier. Om detta klipp sprids viralt på nätet kan människor som inte ens varit på plats bilda sig en uppfattning om henne. 

Det blev, för oss, ett exempel på hur snabbt allt sprids på sociala medier och hur vi människor riskerar att bli bedömda utifrån korta ögonblick snarare än vem man faktiskt är som person. 

Niavarani uppmanade även oss i publiken att stänga av mobilerna och slå på flygplansläge under hennes föreställning. Och så frågade hon: Hur många notiser har vi missat efter de närmsta två timmarna? Vad har hänt medan vi varit borta? 

Jag tyckte det här var ett smart sätt att få publiken att själva känna igen sig i det hon ville förmedla. Då fick vi uppleva hur det faktiskt känns att koppla bort mobilen en stund och tänka oss igenom frågorna hon ställde. 

Niavarani drev sin föreställning till största dels själv, men hade några kortare inslag av en ungdoms- och dansgrupp. Under nästan två timmar lyckades hon att hålla publiken engagerad, något som fascinerade mig. Med sin tydliga röst och olika gester levererade hon ett starkt scenspråk. Niavarani använde sig av hela scenen och hade ögonkontakt med olika delar av publiken under föreställningens gång vilket skapade kontakt med publiken. 

Det jag kommer ihåg mest från showen var hennes musikaliska inslag. Jag har tidigare kopplat Shima till hennes skådespeleri, bland annat från tv-serien Sjölyckan, och blev därför överraskad över hennes sångförmåga. 

Samtidigt hade jag svårt att hålla fokus under hela föreställningen. En timme och 45 minuter utan paus är ganska lång tid att sitta still, särskilt när showen innehåller så många olika scener. Jag var imponerad över hur Niavarani orkade prestera hela tiden och förstår inte hur hon inte också behövde ta en paus. 

Trots att föreställningen kändes lång tycker jag Niavarani lyckades blanda humor, allvar och musik som både underhöll men också fick mig att reflektera över hur vi människor lever våra liv och påverkas av omvärlden.