Om jag hade fått en krona varje gång någon sagt till mig att jag som individ inte gör någon skillnad, skulle jag vid det här laget ha varit stenrik. Jag hade kunnat glida runt utan den minsta tanke på de problem vi har i samhället, eller i världen för den delen. Lyxen att kunna köpa allt, allt sådant jag undviker idag. Och kanske extravagansen att slippa höra ännu en person säga ”men det spelar faktiskt ingen roll.”
Den andra halvan av september färgades av “free speech” efter mordet på Charlie Kirk. Kampen om mikrofonen mellan republikaner och demokrater utspelade sig på sociala medier. Kommentarsfälten fylldes av arga röster från båda sidorna som kastade ord mot varandra. Republikanerna proklamerade Charlie Kirk till en martyr – en uppoffring i yttrandefrihetens namn. Demokraterna i sin tur lyfte fram Jimmy Kimmels avstängning till följd av hans kommentar på Kirk som ett lika allvarligt angrepp på yttrandefriheten. Men sällan stannar de kvar för att lyssna. I stället för att bemöta varandra fortsätter de att skriva vidare på sina ursprungliga kommentarer.
Tereza Holkova skriver en krönika om konceptet ”mellan raderna” som var ett gemensamt tema för många samtal på bokmässan
Politiken har länge varit en medlingsplats för människan att lösa sina konflikter. En mötesplats där parter i konflikter har lagt sina motsättningar och oenigheter åt sidan för att framföra ett anständigt samtal. Höger och vänster, rött och blått, centern mot resten – alla partier har samlats inför folket för att diskutera och debattera sina åsikter i en anständig ton. Men någonstans på vägen tappade vi anständigheten.
“En politikers uppgift är att representera folket” är något som har präntats in i oss sedan första klass då läraren förklarade de grundläggande principerna för demokrati. Politiker är folkvalda, det vill säga framröstade av folket, och ansvarar för att omsätta medborgarnas önskemål till beslut. En politiker tjänar folket.
Under Almedalsveckan har bostadsfrågan haft en central roll. I tal och panelsamtal återkommer nostalgiska uppväxtskildringar om vita knutar och barndomsidyller, ofta med syftet att rama in samtalet om framtidens boende i Sverige.
Den heta snackisen på Almedalen i år är helt klart AI. Myndigheter och företag hyllar möjligheterna, men frågan är vem som egentligen håller i taktpinnen när algoritmerna tar plats i beslutsrummen. Tekniken målas upp som lösningen på allt medan samtalet om de etiska riskerna förbigås av många.
Det börjar dra ihop sig. Dag för dag kryper vi närmare EM-premiären, och det svenska damlandslaget förbereder sig in i det sista. Men trots att ett stort mästerskap väntar runt hörnet, känns det som att något saknas. Trycket. Laddningen. Hypen.
Sluta säga att vi är framtiden. Sluta klappa oss på huvudet. Sluta använda ungas engagemang som pynt i era demokratiutredningar.
Förlossningsläkaren Gizela Jagielska greps nyligen på sin arbetsplats för att ha utfört en sen abort. Polen är ett av de strängaste länderna i EU när det kommer till aborträtten. Återigen inskränks kvinnors basala rättigheter.
Vi måste sluta hylla övertid, stress och överengagemang som något eftersträvansvärt. Att inte sova tillräckligt, hoppa över måltider, aldrig återhämta sig och prioritera bort familj och vänner borde inte vara något att applådera för.
Allt färre identifierar sig som feminister idag och unga börjar gå tillbaka mot mer traditionella könsroller i relationer. Ungdomar säger till SVT att feminism lätt förknippas med “manshat”, men feminismen behövs mer än någonsin. Jag etiketterar mig gärna.