Jag tänker inte lära mig fiendens språk

Jag har börjat inse att jag har en fiende. En fiende vars språk jag vägrar lära mig, vars klädstil jag föraktar och vars verklighet tycks ha invaderats av AI-genererad hjärnröta. Men för att förklara hur det gick så här långt behöver vi backa bandet till en diplomat och en föreläsning.

För något år sedan kom min sambo hem från universitetet och berättade att hon gått på en intressant föreläsning. Föreläsaren som var diplomat hade beskrivit det han ansåg vara den gyllene nyckeln till lyckad diplomati: språket. 

“Det vassaste vapnet är att kunna fiendens språk” hade han sagt. Att kunna fiendens språk… 

Själva sinnebilden för detta, tänkte jag, är att lyckas överhöra hur en rysk spion avslöjar statshemligheter från innersta kreml, sittandes i en hörnsoffa på Espresso House spontant en torsdagkväll. Det hade varit mäktigt – men fruktansvärt orealistiskt. 

Sedan den dagen har jag då och då funderat på ifall innebörden av det där med fiendens språk egentligen är en annan – fram till alldeles nyligen. 

Jag tillhör generation Z, ni vet släktet som både var med när de första pokémonkorten släpptes och när prinsessan Estelle föddes. Ah, att Bulbasaur och Estelle tillhör samma generation är fan helt sjukt. 

Gångerna är många då jag tänkt att jag inte tillhör denna generation, eller åtminstone inte min egen åldersgrupp. Mest för att jag alltid varit en gubbe som sagt att “ju mer jag åldras desto närmare min riktiga ålder kommer jag”. 

Samtidigt stör jag mig för mycket på övriga generationer – särskilt de yngre – för att känna tillhörighet någon annanstans. Och det var vad som slog mig nyligen. 

Vart jag än vände blicken såg jag prepubertala småkillar klä sig i tighta jeans och Ralph Lauren-tröjor och kalla sig själva för “grisch”. När jag skulle köpa läsk brottades de gamla märkena med butikshyllans nykomling “brainrot soda” – prydda av AI-genererade figurer tillhörande en fantasivärld där “hjärnröta” är den bärande ingrediensen. 

Kanske är det ändå i generation Z jag hör hemma? Alla generationer där det sätts likhetstecken mellan “trendigt”, tighta jeans och att använda ett hittepå-lingo, är generationer jag helst håller på dubbelt armlängds avstånd.

Som trotsbeteende ska jag alltid bära vida jeans och bara använda det språkbruk som uppmuntras av Svenska Akademiens ordbok. Så fort “Tung tung sahur” kommer på tals har jag mittenfingret i högsta hugg. 

Och de som aktivt får dessa trender att leva vidare, klassar jag från och med nu som fiender. 

Aldrig ska jag lära mig deras språk!