Det har redan gått 24 timmar sedan jag med båt anlände till ett söndagsregnigt Visby. Med en regnjacka skakandes mot min frusna kropp vandrade jag ensam genom gråa vattenpölar och hala kullerstenar. Men i fingerspetsarna glödde det av nyfikenhet om mina fördomar om Almedalen, årets största svenska politiska händelse, skulle stämma in med verkligheten under mitt första besök hit. Skulle hälften av alla förmodade tusentals människor överrösta varandra med engagerade budskap, och resten av dem mingla på uteserveringar och smutta på ett glas kylt rosé?
Ganska mycket så, ja.
Det är vackert att befinna sig i Visby och Almedalen. Att promenera förbi hamnen och upp mot alla torg och parker, med människor som fyller varenda kvadratmeter. Talare dyker upp överallt, de förespråkar om allt från asylpolitik till ”det faktum att vindkraft är livsfarligt för miljön!!!!” En får information upptryckt i ansiktet vart en än vänder sig, och jag älskar det. Jag älskar det brinnande engagemanget som finns här. Vare sig det gäller politik eller rosévin.
Söndagen är Socialdemokraternas dag och senare på eftermiddagen vankas Almedalstal av partiledare Stefan Löfven. Artisten Miss Li sjunger och spelar innan micken ges över till Löfven. Det pratas bland annat om skolan, barn och ungdomar och hur partiet med en reform vill förbättra nästa generations skolgång.
Dagen efter ligger en helt annan känsla i luften. Solen sprider sina värmande strålar över Visby och ännu fler människor kryper fram ur sina regnskydd. Alla vill ta plats, alla anser sig ha rätt, alla vill ha mest åt sig själva och alla vill ge bort mest. Jag har redan tappat räkningen på hur många informationsblad som trängs i tygpåsen. Förstå mig inte fel nu, som sagt tycker jag endast att det brinnande intresset är vackert. Det fascinerar mig. (Jag skriver detta på en stenmur i solen, bredvid en organisation som är inne på sitt sjätte framförande av en tillställning mot ”århundradets giftskandal” – tobaksrökning. De börjar om utan paus, talaren bibehåller sin sorgfyllda, dramatiska röst och deltagarna lägger sig ned på marken under lakan och sopsäckar med lika mycket smärta i blicken varje gång. DET FASCINERAR MIG.)
Det finns människor här i alla olika åldrar, från barnvagnsburna till rullatorbehövande. En stor del av dem är ungdomar och en stor del av allt som händer i Almedalen rör just ungdomar, det är inte bara Löfven som talar om oss. Ändå är det inte en stor del ungdomar som får stå upp och tala om sin åldersgrupp, det är nämligen ett gäng 50+ någonting som varenda gång tar plats på scenen och förklarar vad ungdomar vill.
Hur kommer det sig att jag vittnar så många vuxna som med våta ögon förklarar sina hjälteinsatser för de yngre små stackarna? ”Ungdomar behöver detta!” säger de. ”Ungdomar vill ha detta! Ungdomar gillar inte det där, de gillar det här!” När ska unga själva få ställa sig på podiet och skrika ut vad de själva vill och känner? Att få säga ifrån till de vithåriga gubbarna att de inte alls vet vad vi behöver, det vet vi själva. Det hjälper inte att de har använt sig av en helt fantastisk ledande metod i över 15 år, det handlar om en representation de egentligen inte har någon rätt till. De må ha varit ungdomar en gång i tiden, men det var en annan tid och det ger dem inte tolkningsföreträde för hur ungdomar mår och uppfattar samhället idag.
För varje timme och minut som går blir glöden inom mig märkbart större och större. Den har spritt sig från fingertopparna och sprakar nu inne hos varenda kapillär, för att jag som ungdom ska ha rätt till att ta den plats jag förtjänar. Därför har jag nu, ett dygn efter att jag först anlänt med en begynnande eld, satt hela kroppen i brand och insett vikten av att vi ungdomar är på plats i Almedalen. Vi ska inte behöva skrika för att bli tagna på allvar, vi ska inte behöva slåss för att ta plats i politiska rum. Vi ska varken behöva skrika eller slåss för att vuxna ska förstå att vi brinner för att bestämma våra egna liv.
