Min blonda livskris

Jag har en livskris, och det är mitt blonda hår. Mitt hår, som genomgått tre dagar av helvete. Det är ingen break-up-grej, det är något betydligt värre än så.

Jag har alltid haft svårt att titta på bilder på mig själv som liten. För jag kan verkligen inte relatera till barnet jag ser på fotografierna. De där vita korkskruvslockarna hon hade skulle omöjligt kunna ha smyckat mitt huvud en gång i tiden. Min identitet är en brunett med lugg och näsring. Näsringen sitter kvar, men håret gör det inte länge till.  Fyra gånger har jag torterat mitt hår. Dragit på mig äckliga plasthandskar som knastrat så obehagligt vid öronen, medan hårbottnen invaderats av osynliga löss som inte ens funnits där. 

Men när jag såg mig själv i spegeln, såg jag att någonting faktiskt hade hänt på riktigt. Nya färger hade gjort avtryck på mitt hår. Jag var inte brunett längre. Jag var inte jag längre. Och jag sa till min pappa att jag skiter i allt. Jag är inte snygg och jag måste be om hans ärliga åsikt. Passar jag i det här? Men nu när jag tänker på det i efterhand inser jag att det handlar om så mycket mer än bara utseende. Jag har en kris.

Jag behövde något nytt. Ibland får jag ett ryck: Att nu måste jag åka till en bergsby i Frankrike, eller nu måste jag fara till havs och slita på fartyg – och nu ska jag bli en blondin. 

Ingen känner igen mig längre. När jag hälsar på människor ryggar de tillbaka för jag är inte jag längre – precis som jag vill ha det. Snart kommer de inte kunna se mig alls. Håret är inte det enda som bleknar: Det gör även jag.

Så nästa dag ringde jag en vän. Han bad mig skicka en bild, och jag gjorde det. Han är ofta för snäll för sitt eget bästa. Jag vet aldrig om han talar sanning eller bara säger det han tror att jag behöver höra.

Men han tror på Lumi som blond. Blonda Lumi. Jag sa att jag ser onaturlig ut i blont hår. Samtidigt undrar jag om  blond är det mest naturliga jag kan vara? Jag tittar återigen på det där fotografiet på barnet med de vita korkskruvslockarna. Imiterar den jag en gång varit. Min vän menade att det känns vuxet. Det spelar egentligen ingen roll om han talade sanning eller inte, för det fick mig att fundera. 

Är det nu jag blir vuxen?