Är Almedalen en exklusiv bubbla eller vuxenvärldens bittra sanning?

Sedan tonåren har jag hört talas om Almedalen, men jag visste aldrig vad det egentligen handlade om, förutom att det var fullt av politiker. Det var inte förrän jag fick chansen att åka dit som reporter genom Ung Media som det blev på riktigt. Aldrig trodde jag att jag med min utländska bakgrund skulle ha något med Almedalen att göra. Varken då eller nu.

Mitt första intryck när jag kom fram till Visby, mitt i natten, var att jag kände mig som en turist. Att stå och se rullbanden snurra medan jag väntade på mitt bagage gav en känsla av att vara på en flygplats utomlands, fast jag i själva verket var kvar i Sverige. När vi kom ut från färjeterminalen och möttes av en taxichaufför med en namnskylt kändes det definitivt som att vi var på semester.

Men dagarna som följde handlade om springa på olika mingel och lyssna på paneler. Varje dag kom jag upp i minst 20 000 steg och var inte hemma förrän efter klockan 23. Det blev så mycket gratis träning, och mina vader kanske blev lika starka som Ulf Kristerssons.

I början av veckan hade jag ständig fear of missing out. Det hände något hela tiden. Ena stunden var det ett mingel, i nästa pågick en paneldiskussion om Sveriges framtid på andra sidan stan. Jag trodde att vårt presspass skulle fungera som en gyllene biljett, men där hade jag fel. Till vissa mingel behövde man anmäla sig i förväg. Ibland försökte jag ändå komma in med presspasset. Ibland gick det, men ibland blev det tvärstopp i dörren.

Många säger att Almedalen är den perfekta platsen för att nätverka, men jag undrar om det verkligen stämmer. Visst har jag träffat fantastiska människor och haft givande samtal där vi upptäckt gemensamma intressen. Men jag har också mött personer som knappt hade tid att stanna upp. De hade en tydlig agenda och verkade inte särskilt intresserade av att prata med en ung reporter.

Jag lärde mig att alla mingel inte är för mig och att det är viktigt att hitta sammanhang där jag faktiskt passar in. Som ny i Almedalen är det svårt att ta sig in i ett rum där det känns som att alla redan känner varandra. De flesta är där för att träffa sina branschkollegor och prata med personer de redan känner.

Om jag fick arrangera ett mingel skulle jag köra speed networking. Då hade det blivit lättare att lära känna nya människor, i stället för att försöka ta sig in i slutna grupper. På flera mingel var det dessutom så trångt att det knappt gick att komma fram till någon.

Under Almedalen pratade många om att unga ska få en central roll. Det är ett bra mål, men hur ser det ut i verkligheten? 

Jag såg många ungdomar, med olika bakgrunder, få chansen att uppleva veckan genom sina föreningar. Men bland vuxna var det fortfarande väldigt homogent. Något annat jag tänkte på var dessutom tillgängligheten. Under de stora politiska debatterna fanns det alltid teckenspråkstolkar på plats, men under ungdomsdebatten lyste de med sin frånvaro. Det väcker helt klart frågor om vems röster som faktiskt prioriteras.

Att få resa till Almedalen som reporter har varit ett privilegium som låtit mig att utvecklas. Det känns även som att Almedalsveckan är till för de individer som har råd att checka ut kostnaden på ett företag. Det är de som får chansen att nätverka med eliten i Visby, där “invite only” evenemang sker bakom stängda dörrar.

Men jag hade nog ändå lite för höga förväntningar på hur inkluderande Almedalen skulle vara och hur minglen skulle fungera. Jag upplevde inte den öppenhet och inkludering som jag hade hoppats på. Det är något alla på plats behöver arbeta med eller så är det helt enkelt så här den vuxna världen fungerar.