“Generationen utan hopp – och de som försöker ändra på det”

Framtiden har blivit ett orosmoment för många unga. Vår reporter undrar hur unga kan hålla öppet när världen känns osäker. Under Almedalen träffade hon Devansh Kashyap och Soha Osman, som säger att, ungas framtidstro skapas inte genom löften av vuxna, utan genom möjligheten att själva vara med och påverka.

I Almedalen riktas blickarna mot scenen i Gotlands kulturrum. Nittonåriga Devansh Kashyap står som moderator under ett seminarium med UNICEF och ställer tillsammans med sina kollegor några av Sveriges mäktigaste riksdagspolitiker till svars. Frågan som driver samtalet är någonting han själv brottats med: Hur skapar vi framtidstro i en tid präglad av osäkerhet? 

Sju år tidigare var scenen en helt annan. Vid tolv års ålder klev Devansh Kasyap av planet från Indien och in i ett Sverige som höll på att stängas ner. Mitt i pandemins isolering försökte han hitta fotfäste i sitt nya hemland. 

– Min framtidstro var som lägst under pandemin, berättar Devansh Kashyap, efter att seminariet avslutats och salen tömts på åskådare. Han beskriver hur vardagen krympte till en skärm, samtidigt som känslan av maktlöshet växte. 

– Rasism och homofobi ökade markant med tanke på att alla gick online och det är enklare att kränka någon online, än att göra det IRL. Så just i den stunden kände jag ganska låg framtidstro, säger han. 

Känslan av osäkerhet och oro som Devansh beskriver från pandemins år finns fortfarande hos många i hans generation. Och det syns tydligt i statistiken. 

“Jag har aldrig mött unga med en sådan stor framtidsoro som jag gör nu” 

I mars släppte Indikator opinion en rapport som visade att nästan hälften av Sveriges första och andragångsväljare tror att Sveriges bästa år ligger bakom sig. Endast 29 procent tror att de bästa åren fortfarande väntar. Frågar man samma generation vilka de själva tror haft det bäst, blir svaret ännu tydligare: endast 13 procent pekar på sin egen generation.

För Soha Osman är siffrorna mer än bara statistik, de bekräftar en utveckling som blivit allt svårare att bortse från i hennes dagliga arbete med unga. 

– Det är intressant för jag har jobbat med unga i snart tio år och jag har aldrig mött unga med en sådan stor framtidsoro som jag gör nu, säger hon. 

Som 15-åring började Soha Osman engagera sig på Fryshuset. Ett decennium senare representerar hon organisationen i Almedalen, med uppdraget att lyfta ungas röster i de politiska samtalen. På Fryshuset programleder hon också podden “Jakten på tro och mening” för verksamhet “Tillsammans för Sverige”, en förening som arbetar med interreligiös dialog. 

Enligt Soha Osman formas ungas framtidssyn av det ständiga informationsflödet som aldrig stängs av. Genom mobilen följer världens alla kriser med från morgon till kväll. 

– Jag brukar berätta för dem att vi exponeras till mer på bara tio minuter på morgonen än vad folk förr gjorde på en vecka, säger hon. 

Klimatkrisen, bostadsbristen, krig och en skakig arbetsmarknad skapar oro, men frågan som överskuggar många andra är ekonomin. Den utvecklingen märks allt längre ner i åldrarna, menar hon. 

– Vi har träffat unga så små som fjärdeklassare. När jag frågar dem: Vad tänker ni kring framtiden? Vad drömmer ni om? Svarar de: Pengar. Jag bryr mig inte, jag vill bara ha pengar. 

Engagemang och gemenskap som motgift 

Oron är stor, men det är inte det enda som definierar dagens unga. Bakom osäkerheten finns också en vilja att förändra. Enligt Soha Osman handlar inte framtidstro om att lova unga att allt kommer att bli bra, utan att visa att de själva kan vara med och göra framtiden bättre. 

– De behöver känna att de insatser de gör i samhället – för de är väldigt drivna – faktiskt har betydelse. Unga älskar att se när de går och demonstrerar eller fyller i en namninsamling och att det faktiskt fungerar. Det ger dem hopp, säger hon.

Att få känna att ens egna handlingar spelar roll kan förändra synen på framtiden. Det vet Devansh Kasyap av egen erfarenhet. I mötet med andra unga som organiserade sig, drev frågor och krävde förändring hittade han inte bara engagemang, utan också en gemenskap. 

– Jag har varit engagerad i civilsamhället i snart fyra år. Det är därifrån jag fick min framtidstro tillbaka. Jag såg alla andra unga som var som mig, som verkligen försöker kämpa för sina rättigheter, för att deras röster också ska bli hörda. Civilsamhället är inte ett ställe där man är jätte-individualistisk. Man är en del av en rörelse, en gemenskap som tar hand om andra, säger han. 

För Devansh Kasyap handlar engagemanget i civilsamhället om tillhörighet och att visa att man är starkare tillsammans. Han uppmanar därför fler att engagera sig för en väg ut ur känslan av maktlöshet. 

– Engagera dig i civilsamhället. För även om ganska mycket av det man gör i civilsamhället må vara ideellt, sätter det verkligen tonen för ens framtid!