Är Kafka verkligen död? – En analys av filmen Franz.

Många av våra författaridoler har lämnat oss, men lever vidare i våra hjärtan. Franz fångar detta vardagliga fenomen och får publiken att undra om Franz Kafka verkligen dog som vi alla tror.

“Att skapa en film om Franz Kafkas liv är inte lätt att göra. Det är rent sagt omöjligt”, sa Agnieszka Holland, producent och regissör, innan visningen av hennes film Franz på biograf Draken. Hollands relation till Kafka går tillbaka 40 år, då hon först läste ett av hans verk i 14-års ålder. I biografen satt vi nog många där med våra egna relationer till Kafka. Vissa som endast hört hans namn ett fåtal gånger och andra som läst flera av hans verk. Den fullsatta salongen radade upp åskådare med olika relationer till Kafka, oförberedda på vad filmen kommer att bjuda på.

 I Franz får vi följa Franz Kafkas liv i både bild och berättat av bland annat hans nära vän Max och hans syster, något som får filmen att stå ut från andra biopics. I många scener får vi se hans vanliga, mundana liv. Han äter mat med sin familj, jobbar och skriver. Dessa scener kan förväntas bli tråkiga men blir istället en viktig del i att visa att Kafka bara var en vanlig man med en passion för att skriva. Holland tar sedan den grunden som alla biopics har, ett vanligt format av att vi i salongen får se en persons liv, och gör en tvärvändning. Innan vi vet ordet av det är det Franz Kafka som ser oss genom att bryta den fjärde väggen. Han tittar rakt in i kameran och gör sig medveten om existensen av sina beundrare.

 I samband med att han bryter den fjärde väggen får vi i många scener en övergång från Kafkas normala liv till hetsiga turistattraktioner med ”Kafka-tema”. Hans vanliga, monotona dagar i kontrast till ett museum fullt av människor med selfiesticks och kameror ger tittarna en krypande känsla i nacken. Är det ironiskt eller vackert? Det är svårt att avgöra. Å ena sidan sitter vi alla med vår personliga relation till Kafka. Vi relaterar till honom som en medmänniska och vi beundrar honom. Å andra sidan inser vi att vi själva inte är något bättre än högljudda och respektlösa fans. Biosalongen var trots allt fullpackad av entusiaster av Kafka.

Ett annat sätt att se på dessa så kallade “flashforwards”, är genom att jämföra hans relevans i dagens samhälle. Filmen skildrar många delar av Kafkas liv såsom hans skrivande, hans vänskapsrelationer och hans kärleksliv men inte mycket om hans död. På ett sätt, kommer nog Kafka aldrig att dö. I en av scenerna berättar en turistguide att skalan på verk som skrivits av Kafka och verk som skrivits om Kafka är 1 på 10 000 000. Visst var han omtyckt på sin tid, men det går inte att på något sätt jämföra den uppmärksamhet hans verk har fått idag. Namnet “Kafka” skriks på allt från bokklubbar till Prags gator. Kanske var det just därför Holland valde hans förnamn som filmtitel? 

Filmen skildrar författarens liv i samband med det liv som skapades efter hans död. Hans efternamn är det vi känner till, den som levde vidare efter hans död. Men vid liv var han känd som Franz, en vanlig man med kärlek för skrivande. 

 Jag fascinerades av filmen. Inte bara för att jag fascineras av Kafka utan för att filmen är så annorlunda från andra biopics. Att göra en film om Kafkas liv må vara omöjligt, åtminstone utan att nämna det liv som fortsatte efter hans död, vilket är just det Agnieszka Holland har gjort. I den fullspäckade biosalongen var det ingen tvekan om att Kafka var vid liv. Hur skulle han kunna vara död när en del av honom lever vidare i varenda människa i salongen?