Sju anledningar till att “Wuthering Heights” är en flopp

Jag har hört andra klaga på att filmen “Wuthering Heights” inte var lik boken. Oftast blir man besviken på filmen om man har läst boken. Men jag har inte läst “Wuthering Heights” och vet knappt vad den handlar om. Därför tänkte jag att jag skulle slippa bli besviken. Men så fel jag hade. 

Filmen hade biopremiär i Sverige den 13 februari och är regisserad av Emerald Fennell, som tidigare gjort Saltburn. Den sägs vara löst baserad på boken med samma namn som är skriven av Emily Brontë. I huvudrollen ser vi Margot Robbie och Jacob Elordi, stora namn i Hollywood just nu. På pappret låter det lovande. I verkligheten är det ett praktexempel på att hög budget och stora namn inte räddar en dålig idé. 

Här är sju skäl till att “Wuthering Heights” är en flopp – rangordnande från minsta illa till absolut värst: 

1. Två australienare som spelar Yorkshire-infödingar 

Valet av skådespelare är ett återkommande problem. Både Margot Robbie och Jacob Elordi är australienare men ska spela infödingar från Yorkshire. Det är inte ett nytt fenonomen i Hollywood, men att välja två huvudroller som inte naturligt pratar brittisk engelska var definitivt ett… beslut. Dialekter tappas. Uttal svajar. Och jag sitter där och överanalyserar varje replik eftersom jag vet att Barbie-tjejen och Kissing Booth-killen egentligen inte låter så där. 

2. Klubbmusik i ett tidsdrama

All musik i filmen är skapad av Charli XCX. Jag är en av dem som lyssnade sönder på henne under Bratsummer 2024. Men när hennes autotunade röst plötsligt ekar i en film som utspelar sig på 1700-talet rynkar jag på näsan. Det spelar ingen roll hur bra låtarna är utanför filmen. Här drar det mig direkt ur känslan. 

3. Klädinspo från Shein? 

Mesh. Plastiga material. Skrikiga färger. 

Ingen kräver hundraprocentig historisk korrekthet. Men när Margot Robbie gång på gång dyker upp i något som ser ut som modern snabbmode med 24-timmars leverans väntar jag bara på att någon ska plocka fram en smartphone. 

4. Hudrummet 

Det så kallade “hudrummet”. 

Kalla mig äckelmagad. Jag fick genuint obehag varje gång det visades. Väggar med ådror och födelsemärken. En mjuk, hudliknande textur. Jag antog när jag såg filmen att Brontë skrivit något i boken om detta rum; att det ska symbolisera något. Men såklart, Brontë skrev aldrig om något hudrum. Det är regissörens egna påhitt. 

5. Två timmar lång porrfilm 

Jag överdriver. Lite. Men när stor del av handlingen kretsar kring erotiska scener snarare än relationens psykologiska djup börjar man undra vad filmen faktiskt försöker säga. Det är en märklig upplevelse att sitta i en biosalong tryckt mellan främlingar och på skärmen dyker det upp bdsm-sex med en hästgrimma. Nödvändigt för handlingen? Nej. 

6. Samma ansikten igen 

Börjar faktiskt undra om Hollywood har fler än fem skådespelare? Samma namn återkommer i film efter film, och till slut är det svårt att se karaktärerna. 

7. Fanfiction som vanhedrat en klassiker 

Det finns knappt någon koppling till originalet förutom namnen. Flera viktiga karaktärer saknas, handlingar är ändrade, och relationer är omskrivna. 

I boken har Heathcliff och Catherine inte ens sex. I filmen är det i princip det enda som händer. Fokuset blir något helt annat än den berättelse som det är. En berättelse om destruktiv kärlek, besatthet, generationstrauma, rasism, hämnd och status. Viktiga teman. 

Att kalla något för Wuthering Heights (även om filmen har satt den i citattecken) innebär ett ansvar. När man tar en litterär klassiker och förvandlar den till något som knappt går att känna igen, då handlar det inte längre om kreativ frihet. Utan om att använda ett känt namn för att få uppmärksamhet.