Den årliga käftsmällen har delats ut – igen 

Jag är en livs levande klyscha, jag vet detta. Men när denna text skrivs i slutet av september är sommaren över och sorgen över det nitar mig som en knytnäve i mellangärdet. 

Nyyyp mig i armen, ge mig tusen nålar, för i sommar hade vi fruktansvärt tur med vädret. Det var lite throwback till 2018 när man kände hur venerna kokade av värme, med skillnaden att det nu bara sjöd lite gött. 

Att säga farväl känns därför extra deppigt. Diverse vitaminer har redan börjat knapras. 

Men finns det kanske något bra och dåligt med varje årstid? Sommaren har självklart ett skimmer över sig som ingen annan årstid kan mäta sig med. Däremot är den långt ifrån felfri och vissa saker kommer att bli skönt att möta igen först om ett år. Varför ska jag nu förklara. 

I Göteborg byttes VM-sommar snabbt mot musik-sommar, vilket den till viss del alltid gör. På ytan låter både VM och musik i kombination med ordet “sommar” mer än härligt. Med facit i hand blev det bara härligt. 

Aldrig tidigare har det blivit så tydligt att Slottskogen fylls av förväntansfulla festivalfirare som i år. Och missförstå mig rätt, jag älskar Way out West – MEN BARA OM JAG SJÄLV ÄR PÅ PLATS. 

I år kunde man förvisso se vissa konserter i streamat format, och tur var det. Om man inte står och luktar en tvåmetersman i armhålan i Azaleadalen (med andra ord är på plats) blir annars det utomstående perspektivet av festivalen närmast absurt. 

En dag när jag skulle till jobbet hade jag knappt sett solljuset innan jag möttes av en kille i bandana och en tjej med stövlar upp till hakan. WOW-helgen är verkligen den enda gången på året då det är socialt accepterat för män i medelåldern att gå runt i bandana, långkalsonger och tantväska – och samtidigt vara den som mobbar, och inte blir mobbad. 

En mer lokal happening på den göteborgska musikscenen var Valter Nilssons spelning på Bananpiren. 12 000 shortskramare samlades för att lyssna på den “nya” uppstickaren som det lät i medierna. Kanske blir jag den första som inte har något emot Valter Nilsson som person eller artist, men som ändå vill lyfta att han just bär små, tighta shorts. Är det inte lite pajigt att vi anförtror oss åt en snubbe i kortkort 2026?

Ja, som ni hör finns det alltid något bittert att hämta även från en pangsommar. Uppenbarligen har den lämnat någon form av avtryck, även om vissa delar mycket gärna får läggas in i historieböckerna. 

När jag nu går ut ur porten klibbar löven sig fast mot skosulorna och inga toner ljuder varken från Slottsskogar eller Bananpirer. 

Till somligas förtret får Herr Nilsson nog förpassa de där shortsen till garderoben och i stället damma av raggsockor och rattmuff. I stället kanske han ska fråga den där tjejen vart man införskaffar sig sådana stövlar, och sen rida på den vågen till sommaren 2027. För nu är det fan höst.

Lukas Gamlén
Foto: Jasmine Forsberg