Lily Allens transparenta skillsmässomusikal på Way Out West

Lily Allen bjöd Way Out West på en känslosam one man-show med albumet “West End Girl” och visade livet bakom kulisserna om hennes skillsmässa med David Harbour.

Sju år efter sitt senaste album återvände Lily Allen med sitt nya album “West End Girl”, ett album som snabbt visade sig vara mer än bara en comeback. Det är ett mörkt och självutlämnande porträtt av ett äktenskap som gått sönder mellan henne och skådespelaren David Harbour, som är känd för sin roll i Stranger Things. Albumet blev en stor framgång och nådde andraplatsen på den brittiska albumlistan, vilket var hennes bästa placering på över ett decennium. När hon tog sig an den stora scenen på Way Out West får publiken ta del av den smärtsamma sanningen bakom hennes äktenskap, med en brutalt ärlig uppvisning som har tagit världen med storm.

Trots att Lily har världskända låtar som “Smile” och “Fuck You”, så väljer hon istället att bara köra nya låtar, vilket har fått en viss kritik. I sextio oavbrutna minuter så gav hon publiken en minimusikal iscensatt i ett vardagsrum med säng, soffa, och ett kylskåp. Början av hennes show är ganska understimulerande då hon började med “West End Girl”, och hon hörde knappt i mikrofonen. Publiken är inte heller särskilt engagerade. Utöver detta så krävs en viss förståelse av Lilys förflutna för att kunna förstå alla dolda symbolistiska handlingar som hon gjorde på scen. Under låten “4chan Stan” så lindade hon in sig i ett skynke med kvitton. Detta är inte särskilt anmärkningsvärt, om man inte förstår att det är en referens till hennes skilsmässa.  

Samtidigt så ska man inte underskatta Lily Allen. För även om showen till en början kändes distanserad var det svårt att slita blicken från scenen. Hon använde inte scenen för att leverera en klassisk festivalspelning, utan hon använde den som en teaterscen. Varje rörelse, rekvisita och blick känns genomtänkt och bidrar till den ärliga uppvisningen. När Lily under låten “Relapse” satt och grät, så hade jag svårt att skilja på om det är skådespeleri eller riktiga tårar, just på grund av den iscensatta musikalen hon genomför.

Just att skådespela och använda känslor för att få fram ett budskap, är något Lily kan göra utan problem. Under låten “Pussy “Palace” och “Nonmonogamummy” så såg vi hur den deprimerande uppvisningen övergick till ren ilska, vilket publiken också noterade med sitt jubel. Dessutom är det dessa låtar som publiken sjöng mest till. Men något som hände med upplägget av låtarna var att samtidigt som de mest populära låtarna spelades sist, så gick en stor del av publiken. 

Trots att Lily Allen inte bjöd på en festivaluppvisning som många förväntade sig, så ska hon få sina blommor. Det mod som krävs för att visa en helt transparent verklighet av en skillsmässa är enorm. Jublet som publiken gav Lily när hon klev av scenen, tycker jag att hon förtjänar.