På andra sidan kravallstaketet – en dag med RIX FM Festival i Malmö

Det skulle bli en ganska enkel festivaldag. Jag skulle komma till Malmö, göra en intervju, fotografera några artister och sedan njuta av kvällen. Istället började dagen med en försvunnen laddare, tre timmar på Starbucks och ett desperat försök att få min utrustning att fungera. Sedan fick jag plötsligt stå backstage och intervjua Klara Hammarström.

För er som inte känner igen namnet, RIX FM Festival är en turnerande musikfestival som varje sommar besöker olika städer runt om i Sverige. Turnén stannar i tolv städer, och i år var det festivalens 27:e år on the road. 

I grunden är RIX FM en radiokanal. Vilket innebär att det mesta av kontakten mellan kanalen och lyssnarna sker genom till exempel bilradio eller telefonen. Under sommaren vänder RIX FM på det, då radiokanalen lämnar studion och flyttar ut på torg runt om i Sverige.

Det som framför allt skiljer RIX FM Festival från många andra stora musikevenemang är att det inte behövs någon biljett. Förra året lockade turnén omkring 270 000 besökare, vilket gör den till en av Sveriges allra största musikturnéer. 

Malmö blev årets sjunde stopp där festivalen kom till Stortorget söndagen den 9:e augusti som en del av Malmöfestivalen. Festivalbyn öppnade redan tidigt under dagen med aktiviteter, tävlingar och möjligheten att få träffa några av artisterna. Själva konserten på Stora Scenen började klockan 16.00 med en line-up av bland annat artister som Omar Rudberg, Klara Hammarström och Meira Omar. 

För publiken var det några timmar av musik. Lukten från alla Foodtrucks fyllde Stortorget, skratt hördes i publiken under soundcheck och solen strålade från en molnfri himmel, medan stämningen sakta steg inför kvällen. Men för mig blev det inte alls som jag hade tänkt mig…

Planen gick i stöp

Kvällen innan festivalen insåg jag att halva min utrustning var borta, och jag skulle fotografera hela kvällen. Fantastiskt. Det som skulle vara en smidig festivaldag hade förvandlats till en stressfylld förmiddag av att springa fram och tillbaka genom Malmö på jakt efter teknikprylar. 

Att åka till andra städer och fotografera var inget nytt för mig, men att faktiskt stå ansikte mot ansikte med en stor artist var något jag aldrig gjort förut. Så inför intervjun med Klara Hammarström började min hjärna verkligen gå på högvarv. 

Jag hann tänka ungefär sjutton gånger om på ifall frågorna jag skulle ställa faktiskt är bra samtidigt som jag hoppades på att hon inte inser hur nervös jag faktiskt är. 

Kommer hon förstå vad jag menar? Kommer jag glömma nästa fråga? Kommer mikrofonen ens fungera?

Men när kameran väl började filma försvann tankarna helt. Plötsligt skrattar vi åt pinsamma situationer på scen, vi sjunger olika låtar och skickar tips till tittarna. Efter det började allt kännas lite mer på riktigt, då jag insåg att jag inte bara fått möjligheten att vara journalist här. Jag fick se områden som publiken inte ser, och människor som jag annars bara hade sett på avstånd. 

RIX FM magin 

När man står i publiken är det lätt att tänka att en konsert börjar när artisten äntrar scenen. Men egentligen har det hela pågått långt innan dess. Det blev extra tydligt för mig när jag fick röra mig backstage.  

Människor som har byggt upp scenen. Ljud och ljus teknikerna som ser till att det blir en riktig show. Produktionspersonal som håller koll på schemat. Artisterna och deras team som förbereder sig.

Publiken ser bara resultatet men inte allt som krävdes för att nå dit.

Det var kanske det jag uppskattade mest med att få bevaka RIX FM Festival. Att se en liten del av det som annars försvinner bakom scenen. 

Det låter kanske inte som världens största förändring, men när man står framför en scen och försöker fånga en artist på bild blir man plötsligt mycket mer uppmärksam på allt som händer. En hand som åker upp i luften. Ett skratt mellan två låtar. Ett ögonblick mellan artisten och publiken. Det är de små stunderna man försöker fånga, som till slut blir en visuell berättelse. 

Från Stortorget till Ung Press

När kvällen närmade sig sitt slut började festivalområdet sakta förändras.

Artisterna gick tillbaka till hotellet. Publiken rörde sig vidare. Det som några timmar tidigare kändes enormt började plockas ner. Men jag lämnade inte festivalen tomhänt.

Kameran är full av bilder, intervjun i kamerarullen som väntar på att bli redigerad och notes-appen är fylld av saker som jag måste komma ihåg. 

Jag tror att det är först efter varje gig som jag verkligen har börjat förstå varför jag tycker så mycket om musikjournalistik. För det handlar inte bara om musik. Det handlar om människor. Om berättelser. Om att få vara på platser jag annars inte skulle få se och sedan försöka förklara för någon annan hur det faktiskt var. 

Den här dagen fick jag göra det på flera olika sätt. Jag fick se festivalen som publik, fotograf, och från bakom kulisserna. Men kanske viktigast av allt fick jag se hur en radiokanal som vanligtvis når människor genom deras högtalare faktiskt kan möta dem på riktigt. Det är nog det bästa med att få vara musikjournalist. 

Nästa gång jag står i publiken kommer jag nog se på en konsert lite annorlunda. 

Jag kommer fortfarande sjunga med.

Men jag kommer också undra vem som springer runt bakom scenen med ett headset, hur många personer som krävs för att få allt på plats och om fotografen i diket lyckades få den där perfekta bilden.