”Jag blev många gånger utelåst ur omklädningsrummet för att tjejerna sa att min CP-skada smittade”

Syntolkning av bild: Nicole ler mot kameran i en selfie, hon har en leopardmönstrad basker

– Jag är som Tingeling, jag dör om jag inte får applåder. Så beskriver 23-åriga Nicole Blomgren sitt driv som instagramaktivist inom funktionsrättsrörelsen. Nicole föddes med Cerebral pares, något som påverkar hennes rörelseförmåga i benen och därmed balansen. Vägen dit Nicole är idag har kantats av självförnekelse, internaliserade fördomar, mobbning och självhat. 

Det är med en förväntan i kroppen som jag klistrar in Nicole Blomgrens nummer i menyraden på min mobil och trycker på den gröna knappen. En signal går fram och på andra sidan linjen möter en välkänd röst mig, inte för att vi har pratat tidigare, utan för att jag följer hennes konto på Instagram; @Nickoshky. På Nicoles Instagram får hennes följare ta del av livet i dejtingvärlden parallellt med hennes liv i funktionsrättsrörelsen. Men trots att hon nyttjar en plattform som hamnat på tapeten bara under de senaste fem åren hävdar hon att hon själv inte har hängt med i den digitala utvecklingen:

– Jag och mina två systerbarn skulle kolla på en film, och jag frågade om vi skulle köpa filmen på DVD, då tittade de oförstående på mig och undrade vad en DVD var, då kände jag mig jättegammal. 

Oavsett hur uråldrig Nicole känner sig i förhållande till sina syskonbarn har hon anpassat sin opinionsbildning efter hur vårt samhälle numer är utformat, nämligen på sociala medier, närmare bestämt Instagram och Facebook.

– Allt började med när jag var inne på Facebook och såg att en tjej inte fick fixa sina naglar på grund av sin CP-skada. Jag brann då av och började skriva i Facebooktråden och som svar fick jag att jag borde läsa på om CP-skador. Då blev jag tokig och formulerade en punktlista om fördomar jag fått höra om min egen CP-skada, bland annat att jag kunde spela zombie i The Walking Dead utan att behöva göra mig till. Punktlistan blev viral och det motiverade mig till att starta en Instagram. Efter ett par år i världen som Instagramaktivist har Nicole insett att aktivismen inte bara handlar om att skriva långa inlägg:

– Många gånger orkar jag inte, ibland vill jag hellre lägga ut en snygg selfie, men det är ju en del av själva funktionsrättsaktivismen; att visa hur och att man kan leva som vilken människa som helst trots sin funktionsnedsättning.

Internaliserade fördomar
Att acceptera sin CP-skada har inte alltid varit självklart för Nicole, när hon var yngre hoppades hon på att hon skulle bli frisk från sin CP-skada, men idag hoppas Nicole på att hon genom sin Instagram och sin opinionsbildning kan mota bort fördomar såväl hos sig själv som hos andra.

– Jag brukade googla hur man kunde bota sin CP-skada. Det var två saker jag drömde om när jag var liten: att brösten skulle sluta växa och att min CP-skada skulle försvinna. Jag är inte religiös men jag brukade be om att de drömmarna skulle slå in, och i det beteende bevisade jag för mig själv att min CP-skada inte var okej. Bara genom att jag gömde mig visar ju på det. Mina dåvarande tankar grundade ju sig på fördomar. 

”Det var två saker jag drömde om när jag var liten: att brösten skulle sluta växa och att min CP-skada skulle försvinna.”

Funktionsrättsrörelsen som ett stökigt förhållande
I ett uppmärksammat inlägg från juni i år beskriver Nicole sitt förhållande till rörelsen som ett par som gör slut och blir ihop igen.

– Jag har en komplex relation till rörelsen, många älskar det jag gör medan många tycker att det jag gör både är kränkande och funkofobiskt. Många gånger har jag känt mig utstött, och jag tycker att det är synd att det finns en vi-mot-dem-mentalitet, när vi alla egentligen har samma mål, berättar Nicole och förklarar:
– Jag har haft svårt att hitta en plats i rörelsen, vilket gör att mitt förhållande till den är ambivalent. Samtidigt hyser jag en enorm respekt mot alla som har en funktionsvariation, det är en enorm kämparglöd i det alla gör, för man har både den sociala och byråkratiska aspekten emot sig. 

Nicole nämner de flertal gånger hon blivit stoppad på gatan av folk som frågar om hon behöver hjälp och om hon är sjuk eller förlamad, samtidigt som hon fått avslag från byråkratin med bland annat LSS-vård.

– Oftast känner jag mig som en apa i en bur när jag går på stan, många stirrar på mig. Men det är inte bara på stan jag känner mig som det, jag minns när jag 2018 skulle ansöka om färdtjänst från Enköpings kommun som jag bor i, men trots mina läkarintyg blev jag inte beviljad det. Istället ville kommunen att jag skulle filma mig själv när jag gick för att bevisa mitt behov av färdtjänst. Det var oerhört kränkande och ledde till att jag gjorde en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen samtidigt som jag startade upproret #vemfanståruppföross. 

Nicole förklarar att upproret var något impulsivt men som ledde till ett viralt uppsving. Hon kände att det varken var coolt eller populärt att ta upp funktionsrättsrörelsen i sociala medier, och genom hashtaggen hoppades hon på att kunna belysa den tystnad som ligger kring rörelsen.

Målet att belysa alla
Nicoles aktivism grundar sig inte bara på orättvisor inom sin egen rörelse, utan även sitt driv inom Mänskliga rättigheter, detta driv har lett till att hon i höst ska läsa Media Content vid Kaggeholms folkhögskola i Stockholm. 

– Mitt primära mål är att bli journalist, det är viktigt för mig att människor känner sig trygga i samhället och jag vill genom min journalistik ge en röst till människor som absolut inte har en röst. Jag tillhör ju en marginaliserad rörelse som oftast blir tystad, därför tycker jag att det är viktigt att föra fram alla oavsett hur de väljer att visa sin aktivism. 

Det funktionshindrade Stockholm
Flytten till Stockholm öppnar inte bara upp möjligheter för Nicole att sprida sin aktivism ytterligare, utan skapar även hinder för henne att röra sig fritt. Ett sådant hinder som Nicole lyfter är rulltrapporna eller helvetetstrappan som hon brukar kalla det.

– Avskyn kommer nog från mamma eftersom min mormor ramlat i en rulltrappa, men även för att jag har halvtaskig balans och då ser jag rulltrapporna som ett monster. Det verkliga funktionshindret är platser som inte är anpassade efter samtligas behov att kunna ta sig fram, eftersom det då finns en risk för mig att ramla. 

Syntolkning av bild: Nicole och hennes hund Nellie ler mot kameran i en selfie, hunden är en schäfer.

När Nicole flyttar till Stockholm lämnar hon sin hund Nellie kvar hemma Enköping. Relationen till Nellie har varit viktig i Nicoles liv, då hon fick Nellie när hon fyllde elva år och hon har sedan dess alltid funnits där genom allt:

– Det finns få rum där jag kan känna mig 100 procent accepterad i min funktionsvariation och där jag kan vara mig själv utan komplikationer, och det fina med hundar är att de aldrig dömer en, de känner bara av huruvida man är schysst eller inte, deras kärlek blir så fruktansvärt villkorslöst. Jag tror att om alla hade hjärtan som hundar hade den här världen varit magisk.

En kämpig skolgång
Att vara sig själv utan komplikationer är något Nicole saknade under sin skolgång, en skolgång som var allt annat än lätt. Nicole utsattes för mobbning, mobbning som grundade sig i fördomar som hennes klasskamrater hade gentemot hennes CP-skada.

– Jag blev många gånger utelåst ur omklädningsrummet för att tjejerna sa att min CP-skada smittade, någon gång blev jag även inlåst på en toalett tillsammans med en städvagn, vilket var totalt avhumaniserande. Under lektionerna hade jag även en kille som slog mig i bakhuvudet, efteråt mådde jag väldigt illa och försökte söka hjälp hos en lärare som hävdade att hon inte hann hjälpa mig. En lärare hade skrivit i min läroplan att jag hade träffat ett mobbningsteam fyra gånger och att mobbningen mot mig hade blivit utredd, vilket absolut inte hade hänt, det enda de sa till mig var att det som hände mig i skolan måste stanna mellan skolans väggar. 

Vad är ditt mål med din aktivism?
– Jag vill att alla ska respektera alla och att en acceptans samt en förståelse i samhället ska finnas. Jag vill inte att någon ska utstå det jag tvingats utstå och att ingen ska behöva uppleva det självförakt och de fördomar jag haft mot mig själv och min egen CP-skada.

”Det enda de sa till mig var att det som hände mig i skolan måste stanna mellan skolans väggar.”

Det är med en pust av kämparglöd jag trycker på den röda knappen på min mobilskärm och avslutar samtalet med Nicole. Jag är övertygad om att Nicoles aktivism kommer nå nya höjder när hon flyttar till Stockholm och där fortsätter att skapa nya virala inlägg om sin rörelse. Framtiden har mycket att ge, liksom Nicole har mycket att ge framtiden i Stockholm och inom funktionsrättsaktivismen.

Mina Asp Romefors

Fler artiklar som kan intressera dig

  • |

    Framtiden för digitala nyheter

        Andrew Morse, Executive Vice President och General Manager på CNN Digital Worldwide, höll en föreläsning på Mediedagarna angående framtiden för digitala nyheter. Han menar att teknikutvecklingen är grundläggande för att kunna nå ut till kommande generationer och för att ha en existerande journalism i framtiden. Andrew Morse börjar sin föreläsning med en tidsresa…

  • |

    Kampen för barnens rätt

    Den 21 juni ska riksdagen rösta igenom ett förslag som regeringen tagit fram. Förslaget kommer göra det svårare att få uppehållstillstånd. Enligt kritikerna gör förslaget att en familjeåterförening blir omöjligt för ett barn som är på flykt. Lördagen den 20 maj så hölls en manifestation mot just detta förslag i Malmö. Vi har intervjuat Behrang Miri, som var…

  • Yttrandefrihet har ingen åldersgräns

    – Ungdomars mediaanvändning ur ett vuxet perspektiv Yttrandefrihet är temat för årets bokmässa och i seminariet “Yttrandefrihet har ingen åldersgräns” intervjuade Peter Becker fyra stycken vuxna människor, alla aktiva inom media, om hur man kan nå ut till ungdomarna genom sociala medier. De fyra gästerna var Olle Wästberg, Helena Dal, Dilsa Demirbag­Sten och Brit Stakston. Olle Wästberg, som ledde 2014 års demokratiutredning, säger bland annat att de vuxna måste komma till ungdomarna istället för att locka ungdomarna till de vuxnas medier. Han berättar ungdomarna idag är mer intresserade i samhällsdebatten än för 30 år sedan. Däremot är det få ungdomar som går med i politiska partier utan istället är aktiva på sociala medier. Han säger också att politikerna inte bör använda Facebook som en anslagstavla utan att de istället bör skapa en dialog där, så att ungdomar kan känna sig inkluderade i politiken och inte bara känna det som att de tittar på. Helena Dal, verksamhetsansvarig för statens mediaråd, berättade om statens medieråd som kartlägger ungdomars medieanvändning varannat år. Deras uppgift är att stärka och skydda ungdomar på nätet. Dilsa Demirbag ­Sten, författare, debattör och frilansjournalist berättade om berättarministeriet. Berättarministeriet är en organisation som anordnar skrivarverkstäder i områden med hög arbetslöshet. Deras ambition är att barnen ska lära sig att tänka kritiskt och upptäcka hur kul det är att läsa och skriva. Hon betonade att det är viktigt att, även om internet är en bra källa, ställa kritiska frågor och ifrågasätta informationen som de hittar. De har hjälpt 35 000 barn hittills och resultatet är positivt. Brit “Mediagurun” Stakston, bland annat aktiv i kampen för att fria Dawit Isaak, berättade om hur ungdomar använder Twitter för att sprida sina åsikter och debattera. Hon menar att det är ett viktigt forum och hon sade att det är viktigt att öppna upp för debatt. Vi tycker att innehållet var bra men att det inte var konsekvent för temat. Samtidigt känns det lite konstigt att ett seminarium om ungdomars mediaanvändning inte inkluderade någon ungdom. Om man vill inkludera dagens ungdomar i debatter och median tycker vi att det kan vara en bra idé att de bjuder in några ungdomar. Av: Nils Walter och Fanny Åhl Norling, Hvitsnurran

  • “Vi måste lära känna varandra” En intervju med Fryshuset om utanförskap och kriminalitet bland unga.

    Fryshuset bedriver verksamhet för att möta och hjälpa unga, särskilt unga i och med risk för kriminalitetet. I en intervju med Fryshusets representanter Idriss, Mimmie och Camila diskuteras deras arbete, orsaker till utanförskap och kriminalitetet samt åtgärder som dem menar krävs för att stoppa den oroande utvecklingen. Fryshuset är en ideell organisation och har bl…

  • |

    Ett skepp kommer lastat med en idé – mikroäldreboenden

    Som en del av redaktionen för Ung Press som ska bevaka stadsplaneringsfrågor och frågor kring hållbar utveckling, så kan det ibland vara ett bra tillfälle att dela med sig av några ungdomliga idéer. Alla har vi nog känt, hört, sett och nästan kunnat lukta oss till hur politiken idag är en aning visionslös, idélös och…