Varför väljer vissa att inte rösta?

Jag har alltid tänkt att man röstar.

I år är det min tur att kliva in. Första gången får jag lägga en valsedel i en valurna. Jag trodde att det var där min demokratiska erfarenhet skulle börja. I stället började den vid en dörr i Rosengård.

Jag stod där tillsammans med andra unga inom ramen för initiativet “Hela Rosengård Röstar”, som arbetar för att öka valdeltagandet och det demokratiska engagemanget bland boende i området. Vårt uppdrag var enkelt. Knacka dörr, informera och prata med människor inför valet. Men människor är sällan lika enkla som valstatistik.

Bakom vissa dörrar mötte vi människor som hade koll på valet och redan visste hur de skulle rösta. Bakom andra fanns frågor, tvekan eller ett ointresse som först kunde vara lätt att tolka som likgiltighet. Det var då jag började tänka på alla röster som aldrig når valurnan. Inte bara hur många de är, utan varför.

I riksdagsvalet år 2022 var valdeltagandet i valdistriktet Rosengård centrum 54,09 procent. Nästan hälften av de röstberättigade röstade alltså inte. Det är lätt att läsa en sådan siffra och dra en snabb slutsats, att människor inte bryr sig. 

Men siffran berättar egentligen inte särskilt mycket om varför någon valde att stanna hemma. Den berättar inte om att personen saknar information, inte känner sig representerad, tappat förtroendet för politiken eller inte tror att den egna rösten kommer göra någon skillnad.

Det blev tydligt för mig under våra samtal att lågt valdeltagande inte har en enda förklaring. För vissa handlar det om information. Hur fungerar valet? Var ska man rösta? Vad händer om man inte har bestämt sig? Frågor som kan kännas självklara för den som vuxit upp med val som en naturlig del av samhället kan vara betydligt mindre självklara för någon annan.

För andra handlade det inte om att information saknades, utan om förtroende. Det är svårare att lösa. Man kan förklara hur en valsedel fungerar, men det är svårare att förklara varför någon ska tro på ett politiskt system som de under lång tid upplevt inte lyssnar på dem. 

Jag började också fundera på hur våra tidigare erfarenheter formar vår relation till politik. 

Några av dem vi pratade med berättade att de helst undvek politik, inte för att de saknade åsikter, utan för att deras tidigare erfarenheter hade gjort ämnet svårt att närma sig. För den som har vuxit upp med krig, korruption, politisk förföljelse eller ett samhälle där makthavare inte gått att lita på kan politik vara förknippat med helt andra känslor än för någon som vuxit upp med demokratiska som en självklar del av vardagen. 

Ibland kan det som utifrån likna ointresse i själva verket handla om ett sätt att hålla avstånd från något som väcker jobbiga minnen. Det betyder naturligtvis inte att alla människor med liknande erfarenheter tänker likadant, men det fick mig att inse hur lite vi egentligen vet om människan bakom en utebliven röst.

Vi mötte samtidigt många som var engagerade och hade mycket att säga. Vissa hade redan bestämt sig för vilket parti de skulle rösta på, andra ville diskutera politik och några hade främst frågor. Det gjorde det ännu tydligare att Rosengård inte går att beskriva med en enda siffra eller en enda berättelse.

Under arbetet blev det också viktigt att skilja vår roll från de politiska partierna. Flera partier hade redan varit ute i området och pratat med väljare, vilket gjorde det extra viktigt för oss att vara tydliga med att vi inte var där för att säga vad någon skulle rösta på. Vårt mål var att människor skulle känna till sin rätt att rösta och kunna fatta sitt eget beslut.

För mig blev det en viktig skillnad. Demokrati handlar inte om att alla ska välja samma sak, utan om att alla ska få möjlighet att välja själva.

När jag nu själv ska gå till vallokalen för första gången kommer jag fortfarande att känna att det är självklart att rösta. Men efter dagarna i Rosengård har jag slutat tänka att det måste vara självklart för alla andra.

Jag kommer att tänka på människorna bakom statistiken och på alla orsaker bakom att det kan finnas en utebliven röst. Kanske är det just där vi behöver börja när vi pratar om valdeltagande. Inte med att fråga varför människor inte gör det vi tycker är självklart, utan med att försöka förstå vad som gör att det inte känns självklart för dem.

För, innan vi dömer någon för att personen inte röstar, borde vi kanske först fråga oss om vi verkligen känner till deras anledning.