Almedalsveckan är utrotningshotad

Hat och hot får inte sippra igenom och ta sig igenom den mur av enighet som vår demokrati både tål och förtjänar. 

Jag sitter på SJ Regionaltåg mot Nynäshamn för att sedan ta mig via båten till den hetaste veckan på året och troligtvis den roligaste veckan – Almedalsveckan. Det är lite som alla röda högtidsdagar centrerade till samma vecka. Det är en total lycka att gå runt i ett konstant folkvimmel av intressanta och aktade personer. Det känns alltid inspirerande. 

I öronen har jag pluggat in hörlurarna, kaffet är upphällt från min två liters termos och jag är redo att tillsammans med Ung Media bevaka, skriva och skapa journalistik från veckan.  

Förutom glädje, upprymdhet och entusiasm som veckan innebär för många, är det för mig omöjligt att inte tänka på hur mordet på psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren kunde ske år 2022. Att en tjänsteperson på en svensk myndighet, på öppen gata i hjärtat av Visby, under årets största demokratiska mötesplats, kunde mördas på ett brutalt och hänsynslöst sätt. Att någon mitt bland oss kunde ha så onda motiv mot någon som endast har utfört sina arbetsuppgifter. 

I öronen på väg mot Visby har jag plöjt igenom alla avsnitt som Ing-Marie Wieselgren var med i radioprogrammet, “Tankar för dagen” i P1. Jag slås av alla hennes gestaltande reflektioner om hur samhället ser ut och varför det gör det. Jag slås av hennes genuina och öppna sätt att möta världen. Att hon på ett så självklart, skarpt och professionellt sätt såg på problem och utmaningar som samhället står inför. Vi kan lära oss av Ing-Marie hur vi som medmänniskor bör möta andra och hur vi bör se och behandla människor som har andra åsikter än sig själv. 

Ing-Maries värme, optimism och hopp genomsyrar varje mening, som med hjälp av hennes  betoningar och känsla lyckas bekläda meningar som ivrar att allt är möjligt. 

Genom intervjuer har jag förstått att Ing-Marie Wieselgren verkligen älskade Almedalsveckan och att hon var en person som verkligen värnade om det öppna samtalet mellan personer med olika åsikter. Att hon föredrog att lyssna in personer som inte tyckte som henne, istället för att ryggdunkas av de som tyckte som henne.

För två år sedan gjorde extremhögerns brutaliteter sig påminda och Ing-Marie Wieselgren föll offer för det hat som denna typ av grupperingar ägnar sig åt. Veckan som grundades av Olof Palme 1968 har till största del har förknippats med politiska utbyten över de politiska gränserna men fick i och med mordet nu en svart fläck i historieskrivningen. Det fina och unika med att vanligt folk kunde haffa tag i en makthavare och beslutsfattare och ett samtal kunde uppstå känns helt plötsligt längre bort. 

Under årets Almedalsvecka kändes det dock som att andelen säkerhetsvakter hade tagit sig till helt nya nivåer. Det kändes som att partiledarna snarare var där för att beta av sina tal och sedan dra från ön så fort som bara är möjligt. 

Dialog, samtal och mingel över organisationsgränser och partigränser är inte något som vår demokrati behöver mindre av, det är snarare något som vår demokrati hade mått bättre av. Det är därför djupt sorgligt att se att allt fler behöver vakter för att ens klara av att vara på Sveriges största demokratiska mötesplats. En av Almedalsveckans unika prägel är att folk verkar mer benägna och öppna för ett oväntat utbyte än vad som råder under de andra 51 veckorna. Veckan är en arena som än idag är sällsynt och utrotningshotad, även om Frihamnsdagarna och Järvaveckan blomstrat upp under de senaste åren. 

Vi måste försvara denna typ av demokratiska mötesplatser om vi vill ha de kvar om några decennier. Det är skadligt att antalet lobbyister är fler än antalet civilsamhällesorganisationer. Jag tänker på det demokratiska system som tog så lång tid att bygga upp, men känns som att det kan raseras på bara några få år genom tillräckligt mycket propaganda och hat och då går vår demokrati en orolig framtid till mötes. 

Verktyget demokrati är något som vi varje dag måste ta kampen för, det är ett system som är sårbart och det är något som i allra högsta grad är vitalt och därför inte beständigt om inte människan vill att den ska vara det. 

Hat och hot får inte sippra igenom och krossa den mur av enighet som vår demokrati både tål och förtjänar.

Den fria och öppna demokratiska mötesplatsen påminner oss alla om att lyssna en extra gång, att fråga en extra gång om en förstått saken korrekt eller kanske rentav kniper oss någon extra minut längre för att låta talaren prata till punkt. Det öppna och demokratiska samtalet på Almedalsveckan börjar med samtalet runt köksbordet, snacket på ölhaket efter några öl och på spårvagnen hem på tok för sent en midsommarnatt. Vi måste alltid vilja försvara det öppna samtalet! 

En makthavare eller en förtroendevald eller en besökare ska inte behöva tänka när den sitter på färjan tillbaka mot fastlandet, att en känner sig “lättad över att inte ha kommit till skada”, såsom Annie Lööfs ord under presskonferensen då hon meddelade sin avgång, strax efter att det stod klart att hon var en av Theodor Engströms måltavlor. Det är ord från en förtroendevald och makthavare som för alltid kommer att skaka vår demokrati i grunden. 

Ing-Marie Wieselgrens avslutande ord i en av hennes “Tankar för dagen” sitter så djupt i mig: 

– När jag inte orkar så orkar du, när du förtvivlar, då hoppas jag för dig också. 

Det är ord som får mig att tänka att nu måste vi orka för Ing-Marie och vi måste orka för hela den svenska demokratin, för vem ska göra det om inte du och jag?