Bokaktuella Tania Gazi: ”Enda som kunde skildra det på djupet och med respekt var jag själv”

Ung Media-alumnen Tania Gazi är journalist och aktuell med den dokumentära boken Familjehemsflickan, där hon återvänder till sin egen placering i det uppmärksammade rättsfallet mot den så kallade familjehemspappan. Boken växte fram ur hennes frustration över hur fallet skildrades och ur övertygelsen om att hon själv behövde berätta historien, både som journalist och som en av de placerade barnen.

Kan du berätta om boken Familjehemsflickan? 

– Familjehemsflickan handlar om hur det är att växa upp som ett familjehemsbarn. Den handlar om en familjehemspappa som i närmare 20 år förgrepp sig sexuellt på flickor som har varit placerade hos honom. Jag bodde där år 2017 (när jag var 15 år) i åtta månader, så en ganska kort del av mitt liv. I närmare 20 år utsatte han två systrar för grova sexuella övergrepp och blev dömd till elva års fängelse. Under 2024 uppmärksammades domen och fallet. Så detta är en berättelse om att vara ett famijehemsbarn och om att kunna resa sig efter att ha blivit utsatt av den som ska ge den omsorg man som barn hade önskat. 

Vad fick dig att vilja skriva boken? 

– Jag vittnade mot familjehemspappan år 2024, precis på slutet av min journalistutbildning och var så trött på all “smaskig” rapportering av fallet. Flera journalister ville gräva i vad som hänt i familjehemmet, men jag kände att den enda som verkligen kunde skildra det – på djupet och med respekt – var jag själv. 

Vilket var det första steget för att börja undersöka? 

– Jag började med att kontakta två systrar, som också vittnade mot familjehemspappan och varit utsatta längst: Under 20 år. Jag ville förstå hur övergreppen kunnat fortgå under så lång tid, hur dem lyckades ta sig därifrån, och vilka vuxna som fanns där men inte agerade eller lyssnade. Jag är djupt tacksam över att de öppnade upp sig för mig och Jenny Küttim och så generöst delade sina erfarenheter och trauman. 

Hur fick du kontakt med journalisten Jenny Küttim som du samarbetat med?

– Två dagar efter att domen mot familjehemspappan föll skrev jag till Jenny på Instagram. Jag hade följt hennes arbete länge och visste att hon är en modig journalist som vågar ta risker. Alla journalister är inte det, vissa undviker gärna det som skaver och jag kände att just den här berättelsen krävde någon som både är orädd och normbrytande. Därför ville jag arbeta med henne. 

Hur gick undersökningen och researchen till? 

– Arbetet har varit tungt, både journalistiskt och personligt. Jag har inte bara behövt granska fallet, utan också mitt eget förflutna, något som varit en unik och krävande erfarenhet. Den största delen av processen har handlat om att bygga relationer och skapa förtroende. Systrarnas berättelser om övergrepp, manipulation och grooming behövde förvaltas med största respekt och omsorg, och därför var det viktigt att deras egna röster bär boken. 

Jenny Küttim har varit min grävredaktör och stöttat mig genom hela processen. Jag har även intervjuat andra unga som varit placerade i hemmet, även om de inte medverkar i slutversionen. Jenny och jag gjorde också intervjun med familjehemspappans biologiska son tillsammans – en av de tuffaste intervjuerna, som Jenny till slut tog över. 

Projektet har dessutom haft en fantastisk producent, Hannah Engberg, som är dokumentärchef på Tredje Statsmakten. Eftersom det är en dokumentär ljudbok har hon stått för ljudläggningen och coachat mig i hur man skriver och formar ett så långt berättande i ljudformat. 

Hur gick processen till att skriva boken? 

– Det var en oerhört tuff process. Först pitchade jag och Jenny in idén om berättelsen till olika redaktioner men fick nej. Redaktioner tyckte att det var problematiskt att jag både var ett brottsoffer och en journalist. Pararellt med att vi försökte hitta ett format, så jobbade vi även gratis i ett halvår, tills min producent på Tredje Statsmakten trodde på vår idé, och sedan signerade vi ett kontrakt med Storytel.

När jag fick frågan om att skriva en bok blev jag faktiskt helt paff. Under journalistutbildningen var jag en av dem som kämpade mest med reportageskrivandet. På min praktik på Corren satt nyhetschefen i över en timme och gick igenom mina texter, något han sällan gjorde med andra reportrar. Mitt självförtroende som skrivande journalist var därför inte särskilt starkt. Så att höra att mitt manus höll en så god kvalitet var väldigt fint. 

När jag skrev manuset gjorde jag allt för att hitta rätt ton. Jag skapade till och med en Spotify-lista med musik som familjehemspappan ofta lyssnade på, för att komma in i stämningen och förstå miljön. 

Jag skrev på dagarna och Jenny korrläste på nätterna. Det har verkligen varit en berg- och dalbana, men också en process som lärt mig enormt mycket om både skrivandet och mig själv. 

Vad var det svåraste med att göra boken? 

– Mycket har varit svårt. Dels att få dramaturgin att fungera i en lång dokumentär ljudbok, och dels att hela tiden behöva välja ut, och välja bort material. Men det svåraste har nog varit den personliga öppenheten. Jag tvingades vara brutalt ärlig med mina egna känslor, samtidigt som systrarna också delar så mycket av sig själva. Den graden av utlämning har varit både nödvändig och väldigt skrämmande. Att jobba med traumajournalistik är jävligt svårt, tungt, och kräver mycket mod och ärlighet. 

Vad har varit det bästa? 

– Det bästa har varit att få arbeta med så otroligt skickliga journalister – och samtidigt märka hur min egen skam över det som hände mig när jag växte upp har minskat. Jag har mött så många modiga kvinnor, och det har funnits något djupt läkande i att skildra vad som faktiskt händer med en efter ett sexualbrott. Att livet kan bli bra, att man kan bygga något eget, samtidigt som läkningen är ett livslångt arbete. 

Det har också känts viktigt att få berätta mer nyanserat om livet som familjehemsbarn. Den komplexiteten saknas ofta i journalistiken och många har hört av sig och sagt att de äntligen känt igen sig. När en socionomforskare hörde av sig och berättade att hon rekommenderar boken till sina studenter – då blev jag verkligen glad. Det känns som att boken gör skillnad. 

Vad kommer härnäst för dig? 

– Vid årsskiftet börjar jag som livsstilsreporter på Göteborgs-Posten, där jag får skildra människors liv och öden. Det är ett halvtidssvikariat, vilket ger mig möjlighet att fortsätta frilansa och ta mig an spännande projekt. Jag kommer också att flytta till Göteborg. 

Berätta om hur du varit aktiv inom Ung Media? 

– Jag började tidigt inom journalistiken. Mitt första journalistiska uppdrag var som skribent för Ung Medias sommarredaktion som artonåring där jag skrev en krönika och mitt allra första reportage. Sedan dess har jag gått flera kurser och utbildningar samt bevakat Bokmässan. Genom Ung Media har jag haft fantastiska förebilder och alltid varit ivrig att lära av duktiga journalister.

Tanias topp fem tips till unga journalister: 

1. Nätverka och ta kontakt. Din förmåga att bygga relationer är ibland viktigare än själva hantverket. Våga ta kontakt med människor du drömmer om att jobba med – boka fika eller Zoom-möten. När jag bevakade Bokmässan med Ung Media hittade jag en grävande journalist jag gillade i vimlet, och frågade om fika. Vi satt och pratade en hel timme. På samma sätt hörde jag av mig till en författare inför arbetet med Familjehemsflickan och bokade ett Zoom-möte. Många villverkligen hjälpa, och många älskar drivna unga journalister! 

2. Hitta din nisch. Redan under utbildningen märkte jag att jag inte är en “traditionell journalist” som gillar dagsknäck. Jag gillar udda människor, udda vinklar och udda berättelser – det som sticker ut och sällan hörs. Testa olika delar av journalistiken och hitta vad som verkligen passar dig. 

3. Värdera ditt arbete. Branschen består ofta av vikariat och hopp mellan ställen. Våga starta eget för att kunna frilansa. Jag jobbade gratis med Familjehemsflickan i ett halvår innan vi signerade kontrakt med Storytel. Det är viktigt att känna sitt värde och våga ta betalt – men ibland kan det vara värt att göra saker gratis för erfarenheten. 

4. Jobba hårt men hållbart. Hitta sätt att jobba som du mår bra av och som du kan hålla i längden. Det ska kännas rätt i magen. 

5. Våga vara modig och ha roligt. Jag har jobbat med både lokal och nationell journalistik, och båda har sina utmaningar och roliga delar. Testa olika saker, våga ta risker och njut av det du gör.