Levan Akin diskuterar hur filmer lever kvar utanför sitt medium: “Levande motstånd som existerar oavsett rådande lagar”

Ung Press har intervjuat regissören och manusförfattaren Levan Akin. Den röda tråden i hans filmer är det de lämnar efter sig,  de smyger sig in i ditt hjärta utan att du riktigt gett tillåtelse till det, de tar tag i dig och lever kvar med dig som ett varmt barndomsminne.

Levan Akin är en svensk-georgisk filmregissör och manusförfattare, mest känd för sin film And Then We Danced (2019) som vann Guldbaggen för bästa film. Levan Akins senaste film Passage (2024), vann han ytterligare en Guldbagge för, men denna gång för bästa regi. 

Personligen har jag mycket beundran och respekt för Levan Akin som person och filmskapare, därför var det extra kul att kunna få fråga om allt från tillvägagångssätt och identitet när det gäller filmskapande till hur framtiden ser ut för Levan Akin. 

Du har pratat om hur tradition och queerness inte behöver exkludera varandra utan kan existera tillsammans. Detta är ju verkligen något du gestaltar i dina filmer. Skulle du vilja berätta mer om hur du hittade hit? En plats där du är bekväm med att kombinera och balansera dessa två. Eller var det något du alltid varit trygg med? Med tanke på hur vackert du väver samman queerness och kultur när många andra oftast vill separera dem?

– Jag tror att det varit en resa för mig. När man har ett slags utanförskap, också kulturellt, då jag har flera kulturer (svensk, georgisk, turkisk) så gick i alla fall jag igenom olika faser. Vilken del skall jag anamma mest? Vad är min plats? Får jag claima till exempel mitt georgiska arv? Och ifall jag får det, på vilka premisser? Måste jag dölja en del av mig själv för att accepteras? Jag tror det är dessa frågor som jag utforskar i mina filmer. 

Jag skulle säga att dina filmer och berättelserna är mänsklighet i dess kärna, något jag älskar med dina filmer. Hur mycket filmerna får publiken att faktiskt bry sig om dess karaktärer. Karaktärerna känns som de människorna vi har i vårt liv, de vi delar matbordet med. Efter din rekommendation, såg jag And Then We Danced, och jag kände bara hur du är en av de få som kan se mänskligheten rakt in i själen, och skildra all dess skönhet, fulhet, ömhet, grymhet och rena, fullständiga kärlek. Men för att skapa en sådan känsla av mänsklighet måste man ge den, har det varit svårt att ge så mycket av sig själv till ett projekt? 

– Jag brukar säga att man som regissör är en person innan man gör en film och att något inombords ändrats ordentligt när man är färdig. Jag ger mycket av mig själv men får också lika mycket eller mer tillbaka. I mötet med skådespelaren, och sedan publiken. Jag utforskar med nyfikenhet de rum och karaktärer som jag skildrar. Så det är en väldigt lustfylld process, inte en uppoffring alls.

Jag skulle säga att all konst är politisk, eftersom den existerar inom kontexten av vårt politiska klimat, men mer specifikt kan konst vara en form av motstånd. Och å andra sidan är det lätt att detta motstånd bara lever inom det mediet det är skapat i, vad är dina tankar kring hur eller om en film kan leva utanför sitt satta medium? 

– Jag fick ju erfara det väldigt starkt med And Then We Danced, och till viss mån även med Passage. Situationen för HBTQI-personer i både Georgien och Turkiet har förvärrats avsevärt sen filmerna kom ut. Själva filmerna i sig blir som en slags spegel, ett levande motstånd som existerar oavsett rådande lagar. En påminnelse som blir som en kraft i sig. Jag fick senast igår ett handskrivet brev på posten från någon som bara ville berätta hur filmerna stärkt dem i deras liv, deras process att komma ut för sina nära och i sin kamp.

I And Then We Danced fall var själva motståndet i Georgien att ens gå och se filmen på bio då den möttes av våldsamma demonstrationer, och publiken var tvungen att ta sig igenom skydd av polis och militär för att komma in i salongen. Idag i Georgien får inte ens Passage visas, och skulle den mot förmodan visas, skulle man inte få skydd från polisen då de styrande infört lagar i likhet med Ryssland (och nu snart Turkiet) som förbjuder “HBTQI propaganda” som kan fördärva unga människors hjärnor. 

En film kan båda vara queer genom vad den berättar och även hur den berättas. När du börjar skriva ett manus, hur mycket tänker du på strukturen – ska filmen följa en linjär eller icke-linjär struktur? Påverkar detta beslut sedan innehållet?  

– Oj, inte alls. Jag tänker inte i de termerna. Jag går dit nyfikenheten leder mig. Själva berättarstrukturen är sekundär. 

Du har även regisserat avsnitt för ”Interview with the Vampire”, hur skiljer sig ditt tillvägagångssätt när du regisserar material som inte är skrivet av dig contra det som är det? 

– När jag regisserar film som inte är skrivet av mig så är tillvägagångssättet ganska likt och jag förhåller mig fritt till grundmaterialet. Jag utforskar och letar. På en tv-serie är ju allt satt på ett annat sätt, speciellt om det är en genre serie där allt du ser i rutan är ditplacerade. Jag har ju ett liv innan mina filmer då jag regisserade en del teve osv hemma i Sverige så jag har det i mitt system. Det är en annan muskel.

Med just Interview With The Vampire så kände jag mig ganska fri ändå. Det var ett hjärteprojekt då jag älskade böckerna som tonåring och som tur var var det ett hjärteprojekt även för övriga inblandade så det blev en ovanligt lyckad adaption. 

I Passage utspelar sig en scen som publiken sedan får reda på aldrig hände. En av mina favoritfilmer är Andrew Haighs All of Us Strangers (2023). Jag tyckte att konversationen kring den filmen var väldigt intressant, om hur man samtalar om representation om händelser som kanske egentligen inte hände. Det är som att regissören ställer frågan, ligger vikten i det som händer eller det vi känner? Du har ett liknande element i Passage, i konversationen mellan Tekla och hennes moster. Dessa scener, även om tekniskt sätt inte är verkliga, sker fortfarande på skärmen. Varför tycker du att dessa upplevelser är viktiga för publiken att ta del av?

– För min del var den scenen den viktigaste i filmen. Jag ville höra de orden från Lia, ord som jag och många andra aldrig fått höra. Hur skulle det låta? Det var viktigt för mig och för filmens existensberättigande. Jag frågar ofta mig själv, varför ska denna film få finnas? Utöver att det är roligt och få förunnat att göra film, varför just denna film? Jag vill inte ödsla tid och resurser på något som inte fyller något hål. Så jag brukar tänka, finns det en scen i filmen som verkligen ger filmen det berättigandet? I And Then We Danced var det scenen med brorsan på slutet och i Passage denna konversation med Tekla. Att det är Lia som fantiserar konversationen känns också extra betydelsefullt. 

Du är känd för att göra mycket research inför dina filmer, du bygger upp dina berättelser från grunden. På vilket sätt skiljer sig rollen av att skriva ett manus i jämförelse med rollen som regissör när man är både samtidigt? Kan du berätta lite om din registil? 

– Min registil och att jag gör research kommer helt enkelt utav att jag vill att processen av att göra film också ska ge mig kunskap i saker jag inte visste något om. Så jag är väldigt utforskande, jag får gå in i rum som jag aldrig varit i innan. Sedan delar jag min version av dessa rum med en publik. Jag är egentligen inte så intresserad av det narrativa, har jag insett med åren, mer av att iaktta.

Personligen är jag väldigt nyfiken och taggad på det du kommer att göra här näst! Vad har vi att se fram emot? 

– Jag jobbar just nu med två nya projekt, det ena är ett manus baserat på mina minnen som någon annan tolkat åt mig i manusform, så just nu återutforskar jag dessa minnen med hjälp av släkt och vänner. Det andra är en adaption som när jag läste det kände en enorm närhet till, som att jag skrivit det själv. Det är precis i startgroparna så jag har en del utforskande att göra.