En outsider on the inside

Aldrig i sitt liv hade hon trott att hon  skulle känna mig utanför med sina lågmidjade bootcut jeans, cremevita tröja och min jacka i fuskläder. Hur kan den mest basic outfiten sticka ut, undrar Amanda Stavert när hon besökte Comic Con i Stockholm.

Vid entrén på Stockholmsmässan i Älvsjö kommer besökare i omgångar. Stora grupper som små. Stora barn som små, och såklart många vuxna. Redan vid ingången insåg jag att alla är så olika, men har en sak gemensamt – längtan och glädjen. Tänk er ett barn på julafton, fast gånger tusen. Det är sällan man ser ett så ivrigt barn att den hoppar och skakar. Just det där barnet på kanske tio år kommer jag aldrig att glömma. “Mamma kolla! Kolla vad mycket cosplay!” 

Och ja, vi är ju på Comic Con, såklart kommer det att finnas mycket cosplay. Det var nog en usel första tanke men barnet var överlycklig att se andra med samma intresse. 

Outklädd stod jag där och betraktade. Något värmde i hjärtat på mig. Att se en sådan genuin glädje och trygghet hos en person är något väldigt fint. Det här barnet hade äntligen fått se andra barn och vuxna dela samma intresse. Om jag får gissa skulle jag säga att det knappast finns personer i barnets klass och skola som delar det här intresset, men här togs hon emot med öppna armar. 

Väl inne i stora hallen med alla utställare förväntade jag mig en överväldigande känsla av instängdhet och stress, fast luften var klar, sorlet skar inte i öronen och man behövde inte tränga sig mellan en folkmassa med armbågarna i högsta hugg. 

Trots lugnet i kroppen kunde inte ångesten av att jag inte passade in hålla sig borta. Där stod jag i mina helt vanliga jeans, i ett rum fullt av kreativa personer som skapat exceptionella outfits. 

Nu är jag helt fel ute. Jag var en outsider i stormens öga. Efter ett gäng dialoger med andra besökare och personal kände jag mig mer varm i kläderna. De alla sa att man ska njuta, ta in allt och bara ha kul. Ingen brydde sig om man var utklädd eller inte, här fanns plats för alla olika intressen och stilar. 

Ta ett djupt andetag och skaka av all ångest. Blunda och titta. Se alla leenden, alla öppna armar, all kreativitet. Hör skratten, glädje ropen, diskussionerna. Känn värmen, glädjen, pirret i magen. Aldrig har jag mött så många trevliga personer på en och samma plats. Jag är urusel på att ljuga. Sanningen är att känslan av att jag inte borde vara där aldrig riktigt släppte. Men längtan och ivern att få lära mig mer, träffa fler och ta del av allt växte. 

Sannolikheten att jag sätter på mig en Furry kostym är inte särskilt stor men det är inte det jag lärde mig av mitt besök. Vi alla är olika men ändå lika. Vi behöver bli bättre på att bemöta folk på ett äkta och genuint sätt. Visa intresse, se till att alla känner sig välkomna och vara stöttande.