Japanska filmen Happyend handlar om två vänner som lever i en dystopisk snar framtid i Tokyo, där övervakning och kontroll växer. Frihet och techno står i centrum för denna intima skildring av vänskap och identitet.
På Göteborgs Filmfestival 2025 visades Happyend, en film av regissören Neo Sora med Hayato Kurihara och Yukito Hidaka som huvudkaraktärerna Yuta och Kou. Vi får följa dessa två vänner under deras sista tid på gymnasiet i Tokyo, mitt i ett dystopiskt Japan. De har även en större grupp vänner som har en stor roll i filmen, och en viktig aspekt i deras liv är technomusik.
Medan vi som publik följer deras liv och vänskap, ser vi även samhället sakta blir mer och mer totalitärt. Med hot om en stor jordbävning inför staten undantagslag, och därifrån ser vi demokratin bli mindre och mindre central. Dessutom ser vi rasismen mot koreaner som finns i Japan, och hur olika liv dessa två vänner lever, då den ena har koreanskt ursprung.
Filmen är mycket vacker och regin är enastående. Den sterila miljö vi ser i deras skola blir en stark kontrast mot deras egna rum där de lyssnar på techno i en miljö som är mer stökig och inbjudande. Ljuset är också mycket väl genomtänkt. När de blir övervakade och kontrollerade är ljuset kallt. När vännerna däremot är själva med varandra eller när de är i en miljö utan övervakning, blir ljuset varmt. Alltså har de varmt ljus när de befinner sig i frihet.
Happyend är filmad mycket intimt och närgånget, vilket jag gillar, då det får oss att känna oss närmare karaktärerna. Jag tycker även att manuset är välskrivet. Det är en ganska subtil film, där många av känslorna och tankarna karaktärerna visar genom kroppsspråk, inte sagt rakt ut. Dialogerna är naturliga och realistiska, vilket är passande för filmen då den försöker visa en dystopisk framtid utan att överdriva. Även ljudet för filmen är genomtänkt.
Technomusik präglar filmen, och detta tror jag spelar stor roll eftersom det är en mycket kaotisk och normbrytande genre av musik. Techno representerar motstånd mot normen och musiken skapar en stark kontrast mot den tystnad som vännerna ofta befinner sig i, till exempel när de är i skolan. Techno är frihet, men också olydnad. Tystnader är väplacerade och ger mycket kraft till de olika scenerna de är med i. De ger effekt till filmen, och ger oss som publik en starkare reaktion till det vi ser.
Happyends centrala budskap är motstånd. Kou har en aktiv ståndpunkt till förändringen som sker i deras version av Japan, och börjar därav gå till protester för att skydda sin demokrati och säkerhet. Yuta har en passiv ståndpunkt. Han har redan gett upp på deras samhälle och framtiden. Han har inget hopp och orkar därav inte bry sig. Han tror dessutom att det Kou gör inte har någon riktig påverkan.
På sätt och vis kan vi säga att de två vännerna representerar var sin världssyn: pessimism och optimism. Viljan att göra motstånd och stå upp för en ljus framtid eller acceptera att de glada dagarna har passerat och att vi bör finna oss i verkligheten. Med detta sagt tror jag däremot inte att filmen visar synsätten som jämlika; istället visar filmen oss det farliga med åskådareffekten, tanken om att någon annan kommer att agera, och därav behöver inte jag det. Detta är farligt för att det skapar ett samhälle där apati för ens egen frihet är normen.
Filmen må vara en påhittad dystopi, men sanningen är att samhället i filmen inte befinner sig långt ifrån vårt eget. Vi ser de första stegen mot en totalitär värld just nu, och filmen försöker visa oss det. Jag tror det regissören Neo Sora vill säga är att vi måste agera och göra motstånd. Var olydig och var modig. Det behövs nu mer än någonsin.
Jag anser att Happyend är en mycket välproducerad och genomtänkt film med ett mycket viktigt budskap. Det är en varning till vad som kan komma om vi inte använder vår röst, och denna varning är förmedlad genom en känslofull och ungdomlig film om vänskap och frihet. Filmen får därför av mig 9/10.
Reporter
Lovisa Nakamura, Schilldringar
