Föreställ dig en mörk biograf. Det är första dagen på filmfestivalen och alla är nyfikna på vad de ska se. Då öppnas filmvisningen med en man som sitter vid ett gammalt skrivbord. Han har kostym och ser mycket allvarlig ut.
Han talar till dig direkt medan kameran sakta zoomar in. Han talar som om det vore ett tal till nationen. Och det han säger sätter tonen för årets filmfestival. Han talar om hur han endast vill skydda dig som publik, hur du bör lämna biografen och leva bekvämt, utan allt det hemska som visas på festivalen. Konstnärlig frihet, det är inget som konstnärer förtjänar. Vad ger dem mer rätt, eller hur?
Personen i vinjettfilmen ska föreställa en diktator, som använder skydd och säkerhet som en ursäkt för censur. Denna vinjett är endast två minuter lång, men den är effektfull. Den får dig att reflektera över mediet du alldeles strax ska få ta del av. Filmfestivalen upplyser dig om att du tar en aktiv ståndpunkt för konstnärlig frihet när du ser på filmerna som visas. Du tar en aktiv ståndpunkt mot censur, mot diktaturer.
Karaktären i vinjetten gör dig lite obekväm, delvis på grund av hur närgånget och intensivt han talar till dig, men också delvis för att du känner igen retoriken. Det är inte något från förr, utan något vi har sett och hört mycket under de senaste åren. Vinjetten får dig alltså att reflektera över frihet, och detta är det första man får se som publik på filmfestivalen. Det ligger i baktanken under alla filmer man ser under veckan.
Föreställ dig en mörk biograf, cirka fyra dagar senare. Halva filmfestivalen har gått, och när du sitter där i den bekväma fåtöljen är du beredd på vad som ska visas och hur vinjettfilmen ser ut. Då börjar den, och du ser samma skrivbord, men den här gången ser diktatorn mer sliten ut. Han informerar dig lite aggressivt och anklagande att han faktiskt varnade dig. Sedan slutar vinjetten.
När jag såg detta blev jag chockad, jag var inte beredd på den nya delen av vinjetten. Men den nya delen fick mig att reflektera lika mycket som den första. Den nya delen är en slags bekräftelse på att motstånd fungerar. Diktatorn är endast uppgiven för att vi har gjort motstånd och tagit del av konstnärlig frihet; vi har stöttat frihet. Det är ett starkt meddelande som visas på ett effektfullt sätt.
Såklart förstår jag att det är filmfestivalen själva som visar dessa vinjetter, och diktatorn är en överdrivelse för att göra meddelandet tydligt, men jag tycker att det fungerar ändå för att vinjettens överdrivna språk får oss att tänka på alla gånger vi har hört liknande språk från ledare runt om i världen. Det är ett meddelande om frihet, men även en varning om vad som kan ske om vår värld fortsätter på detta spår: totalitär.
Reporter
Lovisa Nakamura, Schilldringar
