Regissör, skådespelare och manusförfattare. I helgen hade hans nya film premiär på biografer över hela landet. Bakom varje framgång finns det dock många motgångar.
Skådespelaren Arvin Kananian har lång erfarenhet av såväl film som serier. Under det senaste decenniet har han verkligen etablerat sig inom branschen. Kananian har bland annat medverkat i succéfilmen Den blomstertid nu kommer från 2018 och Beck rum 302. Nu är han aktuell med en huvudroll i den kritikerrosade dramafilmen Aniara. Jag träffade Arvin efter att han deltagit i seminariet Actors talk under Göteborg Film Festival. Det blev ett djupt samtal om filmbranschen, desperation och oro.
Berätta lite om filmen Aniara
Berättelsen om Aniara bygger på en lång dikt som skrevs av Harry Martinson 1956. Det är en extremt flummig men vacker text som handlar om rymdskeppet Aniara, ett av många rymdskepp som flyr jorden för att flytta folk till mars men hamnar ur kurs efter att ha åkt in i rymdskrot. Människorna ombord börjar inse att det är rymdskeppet som kommer att bli deras nya värld, inte mars som de hade förväntat sig. Det är som att du ska tillbringa resten av ditt liv på Silja Line.
Upplever du att det finns svårigheter för dig att helhjärtat gå in i en karaktär som du kanske inte känner dig 100% bekant med?
Ja. Min syn på att gå in i karaktärer och sånt där handlar lite om att jag alltid kommer vara mig själv som gör en karaktär. Jag tycker helt ärligt att det är bullshit när skådisar babblar för mycket om att de blev en annan karaktär. Det jag gör och det jag tycker att man gör är att man plockar fram delar av sig själv som är i stil med den karaktären du ska spela. Att man tar fram de karaktärsdragen som ens karaktär har. Ibland kan jag känna mig som ett riktigt “asshole”. Jag håller på att spela in en tv-serie just nu och mellan tagningarna kan jag bli rädd för att statisterna ska tycka att jag är en riktig idiot för att karaktären jag spelar är en riktigt idiot. Det kan ibland vara svårt men också roligt att visa skillnaderna mellan sig själv och sin karaktär.
Du nämnde under seminariet att det är viktigt att “vara desperat” och att visa det utåt när man söker jobb som skådespelare. Vad menar du med det?
Det jag menar är att man måste låta sig själv få vara desperat eftersom vi alla är det. Om man då vågar visa sig själv vara desperat kommer man våga jaga fler jobb och höra av sig till fler. Man skäms inte. Om jag har 20 mejladresser att skicka mejl till så kommer det inte gå om jag hela tiden ska fundera ut ett snyggt sätt att kontakta dem för då skulle det aldrig hända. När jag bara tog personan “desperat jävla skådis” och vågade använda ordet desperat i mina mejl blev folk intresserade direkt.
Vad är du mest nöjd med hittills i din karriär?
Just nu känner jag att Aniara är det jag är mest stolt över med tanke på alla fina recensioner som kom igår. En film som heter Främling kommer att sändas i höst. Den ser jag fram emot extremt mycket. Jag har inte sett någonting men det är en av de häftigaste berättelserna jag har hört talas om.
Hur känner du att #Metoo har påverkat filmbranschen? Har du upplevt några skillnader mellan hur det var för några år sedan och hur det är nu?
Jag känner inte riktigt några skillnader men det lilla jag känner är att det pratas om och att kvinnor i branschen har fått mer självförtroende. Att man som kvinna vågat brösta upp sig mer. Kvinnor idag kan våga säga fuck you till de “manliga genierna” och de känns starkare tillsammans. Assholes kommer att fortsätta finnas på alla jobb i alla branscher men jag hoppas på att folk inte längre kommer hålla käften längre bara för att skydda varandra. Man ska våga säga till, då tvingas folk lyssna.
Hur tror du att filmen generellt påverkar samhället när det är ett hett debattämne på tapeten som exempelvis #Metoo?
Det klart att filmen generellt påverkar precis som allt annat politiskt men jag tror inte riktigt på att göra politik av film eller film av politik för jag tycker att film ska vara underhållning. Det ska vara bra berättande av starka berättelser, roliga berättelser, hemska berättelser och det är kul om sådana filmer görs av kvinnliga regissörer etc. Att all film indirekt förändras om det nu make sense.
Sättet som vi väljer att konsumera film och TV idag ser väldigt annorlunda ut än vad det gjorde för ett par år sedan. Hur tror du att TV- och filmbranschen måste agera för att film och TV ska hållas levande?
Jag tror att det behövs bra skrivna och relevanta historier och att man måste anpassa sig till den teknik- och beteendeförändringen som håller på att ske gällande hur man tittar på saker. Att man måste försöka anpassa sig istället för att sträva mot något som är gammalt.
Om du skulle ge tre tips till någon som vill göra samma sak som du men befinner sig där du var för fem eller tio år sedan. Vad vill du säga då?
Då vill jag berätta att jag har tagit extremt många nej och att det bara handlar om att fortsätta kriga. Att komma ihåg att du måste ta många nej för att alla de största skådisarna har tagit jättemånga nej och det får man aldrig glömma. Det är också viktigt att inte spekulera i varför du fick ett nej eller varför du fick ett ja för att det kan du aldrig veta eller kontrollera eftersom det handlar om så många olika faktorer. Det kanske inte ens är regissörens beslut utan det kan vara tv-kanalens. Det kan handla om ålder, kön eller röstläge. Det kan helt enkelt handla om vad som helst. Sista tipset är att du måste våga vara desperat och att våga vara ärlig med dig själv och den du är.
Hur ska man tackla ett nej? Är det bara att skaka av sig det?
Jag tycker inte riktigt att man bara ska skaka av sig det utan jag tycker man ska ta sorgen precis som man tar lyckan när den kommer. Ta sorgen och våga vara ledsen för att sedan kunna get over it. Att hålla på med att “ett nej inte betyder någonting” känns oärligt. Våga bryta ihop när du får ett nej och ta glädjen när du får ett ja.
Vad brukar gå runt i ditt huvud när du fått flera nej på raken och kanske står utan jobb för en tid framöver? Hur hittar du någon slags inre drivkraft?
Alltså jag mår riktigt dåligt och jag pratar med mina nära och kära och får ut det och berättar hur jag känner och tänker men vet att jag ändå måste kriga vidare. Att låta sig själv må riktigt dåligt kanske är ett dåligt tips men jag gör det och jag får ofta panik. Senast för några veckor sedan hade jag panik över vad jag skulle göra resten av året men nu har jag fått flera roller som jag ser jättemycket fram emot. Allt går upp och ner.
Tror du att oron som du känner inför ett jobb eller inför att du kanske inte får något jobb har en positiv inverkan på hur du tar vara på de chanserna som du ändå får?
Det tror jag verkligen för när jag väl får någonting så krigar jag hårt och förbereder mig som en galning. Jag går in i det och jag tror att det är som med nervositet som egentligen är energi. Den där paniken över att inte ha något att göra är energi att vilja någonting. När jag sitter och är nervös så är det en energi att vilja vara bra och att vilja vara intressant att lyssna på. Nervositet tycker jag är väldigt viktigt att jobba med. Att inte se sin nervositet som något negativt utan att det är en vacker vilja.
Var ser du dig själv om 10 år? Vad är drömmen?
Att bara tacka ja till riktigt grymma roller som jag verkligen vill ha. Jag är även mitt uppe i ett hemligt projekt som jag verkligen ser fram emot.
Hur brukar du göra för att hela tiden aktivt arbeta mot ett mål och inte ligga på latsidan?
Genom att bryta ner målen till små delmål och alltid känna att jag gör någonting litet. Det kan till exempel bara vara att titta på en film av den regissör som håller i ditt nästa jobb. Det kan vara att skicka iväg det där mejlet med frågan om någons kontaktuppgifter eller smågrejer som kan hjälpa till att föra mig närmare mina mål. Att hela tiden göra någonting.
Vem är din förebild inom film och tv-branschen?
Daniel Day-Lewis, Benicio del Toro, Frances McDormand och Jack Nicholson.
Om man vill komma i kontakt med dig, hur gör man då?
Mejl, telefon eller Facebook som exempel. Jag brukar försöka svara på det mesta.
