Yttrandefrihet – en skyldighet att lyssna

Den andra halvan av september färgades av “free speech” efter mordet på Charlie Kirk.  Kampen om mikrofonen mellan republikaner och demokrater utspelade sig på sociala medier. Kommentarsfälten fylldes av arga röster från båda sidorna som kastade ord mot varandra. Republikanerna proklamerade Charlie Kirk till en martyr – en uppoffring i yttrandefrihetens namn. Demokraterna i sin tur lyfte fram Jimmy Kimmels avstängning till följd av hans kommentar på Kirk som ett lika allvarligt angrepp på yttrandefriheten. Men sällan stannar de kvar för att lyssna. I stället för att bemöta varandra fortsätter de att skriva vidare på sina ursprungliga kommentarer.

Yttrandefrihet är grundläggande för demokratin. Den har möjliggjort flera av de självklara rättigheterna vi har idag. Alltifrån att kunna tycka till om film till att kunna delta i demonstrationer grundar sig i denna princip. Yttrandefriheten har ger oss rätten att uttrycka våra egna åsikter utan rädsla. Inte rätten att slippa höra andras. Tvärtom. Yttrandefrihet är möjlig just därför att vi lyssnar på varandras åsikter – för att vi ska kunna förstå, dela och bemöta dem. 

I en värld där allt fler hyser starka och negativa känslor gentemot motståndarpartier, samtidigt som de förhöjer sitt egna parti, är detta ett viktigt ämne att belysa. Affektiv polarisering blir allt mer utbredd, inte bara inom det politiska spektrumet utan även i vardagen. Man har slutat att lyssna på den andra sidan och enbart hör sin egen röst. Folk talar utan att känna behovet av att lyssna, utan att känna att de behöver förstå den andra sidans argument. När man slutar att utmana sina tankar i diskussioner och samtal, huruvida det är inom politiska debatter eller vardagliga fika samtal, stannar även samhällets utveckling. Några av våra allra viktigaste idéer och tankar har vuxit fram i samtal och diskussioner som förts mellan olika individer med helt olika ståndpunkter.   

Samtidigt kan man inte bortse från var gränsen mellan yttrandefrihet och hatretorik går.  Vi alla har rätten att tycka vad vi vill, men vart ligger gränsen för påhopp, förtal och rent hat. Jag är inte helt säker själv men någonstans när du slutar lyssna på de andra förlorar samtalet sin mening medan talet får ta all plats. Du pratar längre inte för att göra dig förstå, utan endast för att göra dig hörd.