Journalistikens tuffa arbetsmarknad

Journalisten Staffan Heimerson har fått sparken av Aftonbladet och under torsdagen publicerades hans avskedsbrev i Expressen. Heimersons avgång sammanfattar den arbetsmarknad journalister står inför.

Journalisten Staffan Heimerson har arbetat på Aftonbladet i 62 år men har nu fått gå och under torsdagen publicerades hans avskedsbrev till chefredaktören Lotta Folcker i Expressen. Denna text ämnar inte att kritisera chefredaktörens beslut, för som Heimerson själv beskrev det: chefredaktören bestämmer vem som ska skriva i tidningen – och vem som inte ska göra det.

Denna text ämnar inte heller att kritisera Staffan Heimerson, utan syftet är mer att belysa hur detta är ett levande exempel på hur journalistikens arbetsmarknad faktiskt ser ut i praktiken. Journalistiken är under en ständig förändring på grund av det rådande ekonomiska läget som bland annat beror på ett minskat mediestöd.

Enligt hans artikel var orsaken bakom avskedet ett “ekonomiskt tufft läge”, vilket är föga förvånande med tanke på alla skriverier om hur journalistiken kämpar med ekonomin. Det ska dock tilläggas att Heimerson har fått gå vid tidigare tillfällen, bland annat 2017 på grund av ett minst sagt klumpigt uttryck om MeToo-rörelsen. Han ska, enligt OMNI, ha “jämfört metoo med Stalins utrensningar” och fick därför sparken– men fick sedan komma tillbaka. 

Heimerson är inte ensam om att bli arbetslös

Jag ska inte spekulera allt för mycket, men snedsteget kan lika väl också ha legat till grund för att han tillslut fick gå, för gott den här gången. Staffan Heimerson har dock bevisligen haft en mycket gedigen (och lång) karriär, och av att döma på hans resumé i avskedsbrevet besitter han en hög grad kompetens. Så vad talar allt detta för? Jo, att våra medier tvingas säga adjö till mycket kompetenta journalister, samtidigt som den nya generationen inte ens får chansen att komma in på arbetsmarknaden.

I januari meddelade Schibsted, som äger bland annat Aftonbladet, att de skulle varsla över 300 anställda och Heimerson är inte ensam om att hamna i arbetslöshet. Enligt Journalisten tillkom det 70 nya ersättningstagare förra året. Parallellt med detta känner den nya generationen journalister oro över jobbmöjligheterna efter examen.

Journalistyrket har inte brist på kompetenta arbetstagare, men det råder brist på arbetsgivare. Att Heimerson tvingades att sluta är lite av en vattendelare. Å ena sidan är det tråkigt att tvingas säga adjö till en duktig journalist enbart på grund av att det inte finns pengar att ha honom kvar, men å andra sidan är det (tyvärr) det som behövs göras för att göra plats för nya. 

Det är så verkligheten ser ut, det är det eviga kretsloppet. Det går även att applicera åt det andra hållet, unga journalister tvingas lämna sina poster på grund av minskad ekonomi. Det finns ett kretslopp och en LAS-lista, sist in först ut. Det ska dock understrykas att jag inte vet om Heimersons avsked per automatik innebär att posten kommer att fyllas av någon annan. Om orsaken var ekonomiska skäl kan jag tänka mig att det mest handlar om att spara pengar.

Uppenbarligen räcker det inte med kompetens

Det gör allt om möjligt mindre hoppfullt. Jag har alltid tänkt att man kommer långt med en hög kompetens och bevisligen gjorde Heimerson det, men uppenbarligen räckte det inte i slutändan. Du kan vara en hur vass journalist som helst, men ändå få gå. Medan vi andra på åskådarbänken, eller skolbänken, tvingas förlika oss med det faktum att det inte finns några jobb. Visserligen är Heimerson 89 år och man kan ju undra om pensionen inte känns det minsta lockande. Samtidigt är journalistik världens roligaste yrke och det bör vara upp till var och en när man vill lägga pennan på hyllan, det ska inte styras av det rådande ekonomiska läget.

Jag säger som journaliststudenten Emma, jag känner mig inte så orolig över att inte få jobb, utan mer över hur lång tid det kommer att ta. Arbetsmarknaden känns mer otrygg efter att en journalist med en sådan bred repertoar fått gå, vilken chans har då vi andra?