AI på Almedalen: Teknikhype eller Tjänstemannarisk?

Den heta snackisen på Almedalen i år är helt klart AI. Myndigheter och företag hyllar möjligheterna, men frågan är vem som egentligen håller i taktpinnen när algoritmerna tar plats i beslutsrummen. Tekniken målas upp som lösningen på allt medan samtalet om de etiska riskerna förbigås av många. 

Under den molntäckta Almedalshimlen lyssnar jag och två kollegor på panelsamtalet ”Demokratisering av AI 2025 – att navigera i en komplex värld”, arrangerat av Red Hat. Vi hade lockats av titeln, som antydde ett kritiskt samtal om AI:s samhällsutmaningar – frågor om makt, etik och transparens. Eventbeskrivningen betonade just detta: AI väcker komplexa frågor kring etik, maktkoncentration och transparens, inte minst med EU:s AI Act och kritik mot omfattande datainsamling och beroendet av stora teknikaktörer. Hur kan vi säkerställa ökad insyn utan att beröva medborgarna tjänster som faktiskt tillför värde?

Men när panelen väl drar igång, glider diskussionen snabbt bort från de svåra frågorna. Istället dominerar ett optimistiskt fokus på effektivisering och framtidsvisioner, medan de etiska och demokratiska riskerna knappt berörs. Det som utlovats som ett kritiskt samtal blir mer av en lättsam framställning – och stundtals en ren försäljningspitch för Red Hats egna lösningar.

Och Red Hat-panelen var knappast ett undantag. Den här tonen känns igen över hela Almedalen. I varje hörn pågår samtal, workshops och paneler om hur AI kan förbättra effektiviteten, automatisera processer och avlasta myndigheter. Optimismen genomsyrar hela Almedalen, men viktiga frågor lämnas ofta obesvarade. 

På en innergård några kvarter bort pågår ett samtal som faktiskt ställer de frågor som andra duckar. Bredvid våffelstånd och en spelhörna diskuterar fackförbundet ST, som organiserar statligt anställda, de mindre synliga kostnaderna av statens jakt på effektivisering. Även här ses AI som ett verktyg för att underlätta arbetsbördan, men tonen är mer försiktig.

Samtalet kretsar kring medarbetarna och hur tjänstemännens roll förändras när arbetsuppgifter omdefinieras. För att maximera effektiviteten förväntas tjänstepersoner fatta snabbare beslut – något som riskerar att undergräva grundläggande demokratiska principer som rättssäkerhet och transparens, eftersom tidspressen begränsar möjligheten till noggrann bedömning och eftertanke.

Ett exempel är automatiserade beslutsstöd inom Försäkringskassan. I praktiken får medarbetarna ofta kliva in när tekniken inte räcker till, och det gäller just de komplexa och svåra ärendena där ansvaret fortfarande vilar på den mänskliga handläggaren. Samtidigt minskar utrymmet för att göra det arbetet ordentligt.

En facklig representant påpekar även att en ofta förbisedd effekt av automatiseringen är att många av de enklare uppgifterna som nu försvinner också fyller en funktion i arbetsdagen. Det kan handla om rutinmoment som gav en naturlig paus mellan mer krävande ärenden, ett sätt att samla tankarna och hämta andan. När dessa moment tas bort blir tempot jämnare men också mer pressat, och risken för mental utmattning ökar.

Fackförbundet understryker därför att det inte bara är chefer som ska styra över AI:s införande i staten. Facken behöver också vara delaktiga i utvecklingen, just för att säkerställa en säker arbetsmiljö och att demokratiska principer som rättssäkerhet, jämställdhet och skydd mot diskriminering inte glöms bort i effektiviseringsivern.

Som en statligt anställd uttrycker i en intervju:

“Tekniken är ju neutral i sig självt. Den kan användas till bra syften, den kan användas till negativa syften, det handlar ju om en värderingsgrund som utgångspunkt.”

Det finns fler orosmoln än bara de som täcker Almedalen. Frågan är inte längre om AI ska implementeras i staten, utan hur det sker på ett rättssäkert sätt där grundläggande rättigheter och det demokratiska ansvaret inte försvinner i kodraderna. För i slutändan handlar det inte om teknikens kapacitet, utan om vår förmåga att styra den.