Så pratade man bostadspolitik under Almedalen

Under Almedalsveckan har bostadsfrågan haft en central roll. I tal och panelsamtal återkommer nostalgiska uppväxtskildringar om vita knutar och barndomsidyller, ofta med syftet att rama in samtalet om framtidens boende i Sverige.

Samtidigt har politiska utspel om så kallade ”tvångsblandning” skapat debatt, där bland andra Sverigedemokraternas partiledare och Moderaternas Elisabeth Svantesson har kritiserat Socialdemokraternas förslag om blandad bebyggelse. Man menar att byggandet av olika typer av bostäder inom samma område i praktiken skulle tvinga folk att bosätta sig på en plats där de saknar social förankring, något som Socialdemokraterna själva avfärdar som en missvisande tolkning. Det är uppenbart att bostadsfrågan har blivit symbolpolitisk. Alla vill bygga, men få är överens om hur, var och för vem.

Flera av veckans samtal kretsade kring en trippelkris: bostadskris, branschkris och klimatkris. Byggtakten har bromsat in, samtidigt som behovet av billiga bostäder är fortsatt stort. Unga och låginkomsttagare har svårt att överhuvudtaget ta sig in på marknaden och de som etablerat sig på bostadsmarknaden efterfrågar villor snarare än nyproducerade lägenheter. Byggsektorn står för närmare 20% av Sveriges utsläpp. Ändå dominerar nyproduktion och rivning.

Riksantikvarien Susanne Thédeen berättade att 80% av alla rivningsansökningar i kommunerna beviljas. Flera debatter pekade ut transformation, återbruk och varsam renovering som avgörande för att nå klimatmålen. Ett förslag för att tackla detta på EU-nivå är medborgarförslaget House Europe. Förslaget innebär att det ska krävas bevis på att en byggnad inte kan återanvändas innan rivning tillåts. Man riktar skarp kritik mot synsättet att det enda sättet att skapa värde på mark är att riva och bygga nytt. Man vill förmedla att transformation adderar värde medan rivning och nyproduktion bara ersätter: 1+0,5 är bättre än 1-1+1. 

Än så länge är återbruk  fortfarande ett undantag både i Sverige och i EU eftersom byggsystem, upphandling och finansieringsmodeller gynnar nyproduktion. Som Johanna Andersson från Svenska Miljöinstitutet sa i ett samtal: “Vi måste också bevara det fula. Det är i förortens tegel och kontorshusens betong som volymerna finns.”

I ett panelsamtal anordnat av Sweden Green Building Council diskuterades vad som krävs för att bygga hållbart. Panelen var enig: incitament och politisk styrning är avgörande. Slakthusområdet i Stockholm lyftes fram som ett gott exempel. Genom en så kallad konkurrenspräglad dialog, där en öppen dialog sker med potentiella leverantörer innan anbud läggs, kunde man tillämpa funktionskrav i upphandlingen istället för detaljstyrning. Under arbetet lyckades man minska materialkostnaderna och skapa ett högre slutvärde trots höjda arbetskostnader. Den ökade betoningen på transformation lönade sig och man konstaterade att “hade vi gjort det igen hade vi gjort det billigare och bättre”.

För stora kommuner som Stockholm är det lättare att ställa mer krav, men för att även mindre kommuner ska kunna skalas upp krävs mer stöd. Många föreslog sänkt moms på återbrukat material, utbildningsinsatser för kommuner och bättre nationellt stöd för offentlig upphandling. Som en deltagare uttryckte det: “Vi kan inte kräva att alla 290 kommuner ska ha spetskompetens i hela byggkedjan.”

Man föreslog också att kommunal mark i högre grad skulle avsättas för att bygga hållbart. Hur detta definierades var mindre tydligt. Flera röster lyfte att det inte är själva markbristen som är problemet, utan bristen på mark i attraktiva, centrala lägen. Den marken är ofta juridiskt, miljömässigt eller politiskt svår att exploatera. Kommuner håller ibland tillbaka markreserver för framtida behov. Samtidigt trycker byggbolag på för att få köpa loss mark utan för mycket krav, vilket i sin tur riskerar att urholka kommunernas möjlighet att styra mot blandade stadsdelar, fler hyresrätter och social hållbarhet.

I grunden kan man säga att hela debatten handlar om hur vi definierar värde. Bostadspolitiken avgör vem som får ett hem, vem som får bo kvar och vem som får ta del av vilken del av staden. Många är överens om att något måste förändras. Men åt vilket håll är fortfarande oklart.

Mot slutet av veckan kom bostadspolitiken som helhet i fokus. I seminariet “Hur ska bostadsfrågan lösas?” diskuterades bristen på statlig samordning, höga byggkostnader och sociala obalanser. Vissa vill bygga fler villor, gärna i strandskyddade lägen. Andra lägger tyngd på återbruk eller stadsplanering för dem som ännu inte har råd att köpa en bostad. “Vi subventionerar ägt boende med 50-60 miljarder per år”, påpekade Märta Stenevi (MP), “samtidigt som bostadsbidragen bara är 5-6 miljarder.” Clara Lindblom (V) menade att “vi har inte en statlig bostadspolitik”, till skillnad från exempelvis Finland, där staten tar ett mer aktivt ansvar. 

I Sverige blir bostadsbyggandet därmed mer konjunkturkänsligt och risken läggs i hög grad på individen snarare än att delas mellan staten och marknaden. När efterfrågan viker är det främst hushållen som får ta smällen. En mer robust bostadspolitik skulle kunna bidra till bättre riskdelning och långsiktig stabilitet, menade hon. 

Över hela det politiska spektrumet lyfte man behovet av riktat stöd till de som står utanför bostadsmarknaden, men meningarna gick isär kring begreppet “social housing”. Samtidigt fanns samsyn kring vikten av att minska regelbördan, korta ledtider och öka kommunernas ansvar. Från branschens håll verkar man främst efterfråga en stabil riktning. Det som beslutas i dag byggs inte förrän om fem eller tio år. Är det dags för en blocköverskridande bostadslösning? 

Ett återkommande tema under veckan var vikten av samarbete mellan aktörer och att byggandet måste handla om helheter. Som Lisa Andersson (M) uttryckte det: ”Hur värdesätter man flödena, mellanrummen?” De attraktiva bostäderna byggs inte i ett vakuum. De formas av relationer mellan människor, infrastruktur och samhällsservice. För att möta både klimatutmaningar och sociala behov krävs nytänkande och mod att tänja på gränserna i ett ofta rigidt regelverk. Det är först när beslutsfattare på alla nivåer vågar tänka nytt som verklig förändring och uppskalning blir möjlig. 

Lisa Andersson gav ett exempel från Kungsbacka där man i ett byggprojekt valt att tillåta färre parkeringsplatser till förmån för satsningar på kollektivtrafik. Ett litet steg, men ett tydligt tecken på att det går att prioritera annorlunda. Om vi ska skapa bostäder som klarar klimatmålen, minskar segregationen och löser bostadsbristen, krävs en bostadspolitik som vågar mer, samarbetar bättre och ser helheten.