Samiska rättigheter får inte glömmas bort i den gröna omställningen

Den gröna omställningen beskrivs som nödvändig för att möta klimatkrisen. Genom att ersätta fossila bränslen med förnybar energi och teknologi som elbilar, litiumjonbatterier och vindkraftverk hoppas man kunna minska koldioxidutsläppen. Dessa är i sin tur beroende av en rad metaller och mineraler, vilket har lett till en global jakt på naturresurser, där norra Sverige pekats ut som särskilt strategiskt. Här finns förutom jordartsmetallerna också ett stabilt rättssamhälle som till stor del drivs av förnybara energikällor. Men till vems nytta sker detta? Omställningen innebär stora ingrepp i mark och natur, ofta i områden där samer lever, verkar och har lagstadgade rättigheter.

Under Almedalsveckan anordnade Same Ätnam och Sameföreningen i Stockholm ett seminarium i samarbete med Region Gotlands initiativ ”Alla röster ska höras”. Där lyftes flera avgörande frågor om hur samer marginaliseras i beslutsfattandet, trots att de påverkas direkt av besluten som tas. Tyvärr sker den gröna omställningen på ett sätt som riskerar att ytterligare befästa koloniala strukturer och urholka samiska rättigheter.

Girjasdomen 2020 gav starkt stöd till samernas rätt till mark och vatten. Men som Åsa Larsson Blind, från Saami Council, uttryckte det: ”Det sker inga politiska förslag efteråt.” Det är som att rättspraxis inte får politiska konsekvenser. I stället inleds nya utredningar och kommittéer, där hoppet tycks ligga i att man till sist ska nå en annan slutsats som inte stärker samiska anspråk.

Staten talar gärna om grön omställning, men vad är egentligen grönt med nya gruvor, industriområden och vindkraftsparker på renbetesland? Jessica Wetterling (V) ifrågasatte om det räcker att prata om vad vi ”får ut”. Borde inte vissa platser ha rätt att bara få vara? Miljörättvisa handlar också om att se vem som får bära kostnaderna för omställningen. När samiska företrädare vittnar om att man inte blir informerad om att kommittéer lagts ner, eller bjuds in till konsultationer med kort varsel nere i Stockholm, är det tydligt att konsultationslagen inte fungerar i praktiken.

Samtidigt fortsätter staten och bolag att exploatera marker där samer har historiska och kulturella band. Erika Bjureby från Greenpeace nämner som exempel Ohredahke sameby (en sameby är en juridisk person som har rätt att bedriva renskötseln) i Västernorrland och Jämtland. Trots att samebyn dragit tillbaka sitt samtycke till skogsavverkning på dess marker fortsatte SCA med avverkningen. För att protestera placerades konstverk av Britta Marakatt-Labba i skogen som symboliskt försvarade markerna. I samband med detta genomförde Greenpeace också övervaknings patrulleringar och stoppade avverkning som man ansåg inte följde avtalet. Protesterna ses som störande snarare än som uttryck för grundlagsskyddade rättigheter.

Under Almedalsveckan samlades också representanter från Timbro, Skogsindustrierna, Trä- och Möbelföretagen och fastighetsbranschen, för att diskutera hur svårt det är att bygga, hur låst marken är på grund av strandskydd, artskydd och riksintressen. Men inte ett ord nämndes om att denna mark i många fall är samiska renbetesmarker. Det är mark som använts i generationer, men som i diskussionerna reduceras till oanvänd, outnyttjad mark. Det är orimligt att inte en enda samisk företrädare medverkade på detta seminarium, trots att det handlade om just den mark som samer är beroende av för sin kultur, sitt språk och sin identitet.

När Viveka Beckeman från Skogsindustrierna frågar om vi ”använder skogen rätt”, borde svaret först sökas hos de som levt i samspel med den. Istället måste samiska företrädare ständigt försvara sin närvaro. Som Åsa Larsson Blind sa, “man börjar med ett förtydligande innan man kan diskutera i ögonhöjd, det är frustrerande att man alltid fastnar i en informationsfas”. 

Generellt har Sveriges behandling av samer länge varit föremål för internationell granskning. Flera FN-organ, däribland Rasdiskrimineringskommittén, har riktat skarp kritik mot Sveriges bristande efterlevnad av urfolksrättigheter. Kritiken gäller bland annat exploatering av samisk mark, avsaknad av samtycke vid beslut som påverkar samiska livsvillkor och att konsultationsprocesser inte uppfyller kraven enligt internationell rätt.

Senast 2024 påpekade FN:s kommitté för mänskliga rättigheter att Sverige inte säkerställer samernas rätt till inflytande i miljö- och markfrågor, trots att dessa är grundläggande enligt bland annat FN:s deklaration om urfolks rättigheter. Mikkel Jakobsson, ordförande i Same Ätnam, understryker att det inte är de enskilda projekten man är emot utan en ackumulativ process där kalhyggen, gruvdrift och vindkraft tillsammans bidrar till att urholka möjligheten till renskötsel.  

Den gröna omställningen får inte bli ännu ett kapitel i historien om hur samiska rättigheter ignoreras för att tillgodose statens och näringslivets behov. Om vi menar allvar med hållbarhet måste vi också mena allvar med mänskliga rättigheter. Det är inte hållbart att prata om klimatmål utan att tala om urfolks rätt till sin mark. Som Mikkel Jakobsson sa: “rennäringen är en förutsättning för alla andra samiska kulturyttringar”. Om vi inte skyddar renskötseln riskerar vi att utplåna hela den samiska kulturen.