En gnista av ljus i en rasistisk lerpöl

Jag läste någonstans, i någon roman eller så, att allting bär sin motsats inom sig. Att varje godhet har sin skuggsida. Lite så var det med Roskilde. 

Drygt en vecka efter Roskilde var vi många som hunnit bli både arga och ledsna. Fantastiska festivalupplevelser och härliga minnen hade fått sällskap av något annat. Roskildefestivalens skuggsida måste vara sin egen verklighet. Den progressiva, politiska festivalen visade sig vara en rasistisk lerpöl som brydde sig lika lite om sin organisering som de människor som den omfattade.

Roskildefestivalen skriver själva på sin hemsida att de är en “platform for action.” och “We bridge the gap between art, sustainability, and social responsibility, turning words into concrete actions.” För att kortfattat spräcka hål på denna lögn så har Dackekuriren tagit del av vittnesmål om skräpberg, underbemannad vårdpersonal och rasism. Volontärer ska i mångt och mycket ha stått hjälplösa och maktlösa i situationer om liv och död. Bland annat en incident där ungdomar ska ha tänt eld på ett tält. 

Med denna bakgrund förstår jag varför Smålands nation kanske inte återvänder nästa år. Jag vill inte heller stödja en festival som fungerar på detta sätt. Men något i mig skriker om något annat: Att det är just därför vi ska vara där! Att det är i just dessa rum vi ska skrika som högst. Skrika för mänsklighet, skrika för rättvisa, käfta emot. Vi ska vara arga tjejer som tar sig in och stör! Det kändes viktigt att vi befann oss på plats. För att vi, till skillnad från andra, uppvisade någon form av mänsklighet. Vi arbetade i Keffiyeh när de tvingade oss att plocka ner våra palestinaflaggor. Vi skrek på våra kollegor som inte ville rapportera rasism i dokumenten. Men vi kan berätta om det – här.  

Om Smålands inte hade varit på plats på Roskildefestivalen i år, vem hade varit där då? Hade det varit ännu ett gäng danska rasister? Kanske hade något av de medvetslösa barnen legat kvar i leran, kanske var vår närvaro avgörande. Det känns därför väldigt viktigt att vi var där. Som en protest, eller som en gnista av ljus. 

Ur ett större perspektiv är jag trött på en vänster som gömmer sig. I ett samhälle som går att likna med Roskildefestivalens organisering medger jag att dessa trygga rum är närmast livsnödvändiga. Men vi får inte bli för bekväma! Vänstern måste infiltrera sig, inte dra sig tillbaka. Vi måste visa att vi finns. Jag tar alltid på min Keffiyeh när jag ska till en plats där jag vet att överklassen spökar. Jag vill visa att vi finns, att vi inte gömmer oss. Jag vill visa att den här världen inte kan fortgå i samma riktning utan störningsmoment. Det känns som att jag representerar en hel rörelse, en massa av människor som står bakom mig. På Smålands onsdagspub känns det däremot inte lika viktigt. Här är vi redan överens om att världen är en skrämmande plats. Jag ser det som ett tryggt rum; en samlingsplats. En sådan plats barnfamiljer har om någon går vilse. Vi möts på Smålands! Och det vi gör här, det vi pratar om här, är det meningen att vi ska ta med oss ut i världen. 

Detta handlar alltså om så mycket mer än Roskildefestivalen. Det handlar om hur man organiserar människor. I en värld där högerextrema algoritmer styr oss in i mindre och mindre filterbubblor känns det extra viktigt att vi visar att vi finns, att en annan värld är möjlig. Och det känns som att vi gjorde det i Roskilde. Det känns som att vi gjorde någonting bra. Som jag läste någonstans: man kan inte rädda hela världen, men en liten bit runtomkring sig.