10 år har gått sedan jag såg musikalen The Phantom of the Opera (2004) för första gången, som även blev startskottet för min besatthet av musikaler. Varför inte fira med en (väldigt) detaljerad recension, på den exakta dagen, där jag uttrycker min kärlek för musikalen? Läs den nedan! (Varning för spoilers)
25 april 2015 är en dag som jag aldrig kommer att glömma. Jag skulle i vanlig ordning ha filmkväll med mina två kompisar. En av dem föreslog att vi skulle se The Phantom of the Opera (2004), men den andra kompisen protesterade och började klaga på att den var svartvit. ”Men den är bara svartvit i början av filmen!!!!”, försökte den första kompisen desperat. Jag kände mig själv lite tveksam. En film på 2h och 23 minuter? Nej, tack. Jag klarade knappt av att titta på filmer som var 1h och 30 minuter. Jag antar att kompisen var bra på att övertala oss, för vi bestämde oss i alla fall efter många om och men att ge filmen en chans. Det visade sig vara ett beslut som skulle komma att förändra mitt liv.
The Phantom of the Opera är en musikal som är baserad på romanen Le Fantôme de l’Opéra (1909) av Gaston Leroux. Musiken är komponerad av Andrew Lloyd Webber som även har komponerat bland andra Cats, Jesus Christ Superstar och Evita. Musikalen har satts upp på bland annat Broadway i New York City och West End i London och är en av de mest kända och folkkära musikalerna i världen.
Musikalen handlar om unga Christine Daaé (som jag i skrivande stund precis fick reda på är svensk?!) som arbetar på Operahuset Palais Garnier. Hennes bortgångna pappa pratade ofta om ”Musikens ängel” med Christine och under hennes tid på Operahuset får hon sånglektioner av en anonym person (som hon inte kan se då han gömmer sig runtom i operan) som utger sig för att vara denna ”ängel”. Christine blir fixerad på vem denne personen är, då hon drömde om att ängeln fadern pratade om en dag skulle uppenbara sig.
Christine får hoppa in i en av deras föreställningar på Operahuset när ordinarie sångerska (diva, snarare) Carlotta hoppar av. Hon framför låten ”Think of Me” som får stående ovationer och det blir startskottet för Christines sångkarriär. Hennes barndomskärlek, Raoul, sitter i publiken. Han inser snabbt att den som sjunger inte är någon mindre än Christine och känslorna för henne kommer återigen upp till ytan. Det kommer visa sig att detta inte är någonting ”ängeln” är särskilt förtjust i. Inte jag heller för den delen.
När föreställningen är över får hon beröm från sin ”ängel” i deras ensamhet. Hennes kompis, Meg, kommer plötsligt in i rummet och frågar hur Christine har lärt sig att sjunga så vackert, i låten ”Angel of Music”. Christine erkänner att hon har fått sånglektioner av en ängel som hennes pappa pratade om när hon var liten. Hon säger att hon kan känna av honom, ”geniet”, i rummet. Meg tror givetvis inte på Christine och försöker få henne att tänka klart igen.
Raoul besöker sedan Christine i hennes loge och överraskar henne med minnen från förr. Hon kommer genast ihåg honom, och delar en fin stund med honom, men tackar dock nej till att följa med honom ut – varpå han insisterar. Han går ut ur rummet och därefter får man se en hand med en svart handske låsa Christines dörr. Vem kan det vara? (Det är nog rätt uppenbart). Det är nu det blir spännande!
Helt plötsligt släcks alla ljusen i Christines loge. Och rätt var det är hör hon honom igen, ängeln. Denna delen ger mig rysningar varje gång och tar mig tillbaka till när jag såg filmen för första gången. Låten, rösterna, skådespeleriet, allt. Perfektion. Han sjunger om sitt missnöje kring Raoul, men hon försäkrar honom om att hennes själ är svag och att han ska förlåta henne. Hon lyssnar på ängeln och vill att han ska stanna hos henne, guida henne. Han sjunger att hon ska se i spegeln, för där finns han. Nu kommer vi till huvuddelen av handlingen och till den kändaste låten i hela musikalen: ”The Phantom of the Opera”
Christine blir som hypnotiserad av ängeln, som vi nu förstår är självaste Fantomen på Operan – en mystisk man med en mask för halva ansiktet. De träffas nu för första gången och Christine tas med på en resa ner till Fantomens lya/grotta under Operahuset i deras duett. När de är framme framför han en sång, bland sina hundratals levande ljus, för Christine. Det är en av mina favoritlåtar i musikalen: ”The Music of the Night”.
För att spola fram bandet lite: Efter den här punkten av musikalen märker man hur Fantomen blir mer och mer besatt av Christine, som i sin tur blir mer och mer rädd. Fantomen gör allt i sin makt för att Christine ska fortsätta få huvudrollerna till Operahusets föreställningar. Han saboterar till exempel för andra sångare och talar högt, undangömd, under föreställningarna vilket får Christine att känna obehag och rädsla. Nu märker man att hon inte längre är lika fascinerad av honom, snarare tvärtom.
Under en av föreställningarna gömmer sig Fantomen bland kulisserna uppe i taket och märker att han är på väg att bli avslöjad av en man som jobbar där. Han tar därför saken i sina egna händer, bokstavligen. Han stryper mannen till döds, tar sedan repen från kulisserna och hänger honom så han hänger över scenen för alla att se. Publiken, dansarna och sångarna blir förskräckta och därefter skapas kaos.
Christine, som förstår att det är Fantomen, springer snabbt iväg med Raoul i efterkälken. Hon sjunger och irrar desperat för Raoul, i ”Why Have You Brought Me Here? / Raoul, I’ve Been There”, att Fantomen kommer döda henne med, att hon har sett honom med sina egna ögon – och hans deformerade ansikte utan mask. Hon är kluven mellan att avsky honom och att fastna i musiken de båda två delade tillsammans. Raoul, som alla andra, försöker förklara för Christine att allt hon upplevde var en dröm, att det inte finns någon Fantom på Operan. Christine och Raoul delar en kärleksfull duett i låten ”All I Ask Of You”, vilket får Fantomen att bli otroligt rasande och sårad. Efter detta går allt utför.
När jag var 13 år och såg filmen reflekterade jag nog inte så mycket över hur creepy och obehaglig Fantomen faktiskt är. Nej, jag var nog alldeles för fokuserad på Gerard Butler att jag inte brydde mig om jag ska vara ärlig…Han gömmer sig runt om i Operahuset, visar sig inte för någon, sjunger för Christine, bär en mask över halva ansiktet, går runt med en mantel och…mördar folk. Ja, den lilla detaljen. Jag hade ett så starkt hat för Raoul, som egentligen bara ville Christine väl. Nepp, jag var fast vid min åsikt om att Christine och Fantomen var de som hörde ihop, absolut inte Christine och Raoul.
Fantomen fortsätter att döda, han vill givetvis fortfarande att Christine ska få huvudrollerna och har även gått så långt att han själv är med i en föreställning – utan att Christine vet om det. De spelar och sjunger mot varandra i ännu en kraftfull och eldig duett på scen: ”The Point of No Return”. I slutet av framträdandet har Christine insett att det är han, och tar av honom hans mask. Nu får alla se honom och hans ansikte. Ännu en gång blir det kaos i Operahuset. Trots allt detta och allt som hänt ser hon på honom med en medlidande min. Nu har vi nått höjdpunktarnas höjdpunkt, det är verkligen The Point of No Return.
Den nu masklöse Fantomen stormar iväg med Christine i ett hårt grepp genom att skära av repet till den stora ljuskronan över publiken. Den faller och går i kras så att det börjar brinna i Operahuset. Detta är ett av de kändaste momenten i musikalen – den faller över huvuden på publiken även på scen på bl.a. Broadway och West End (inte på publiken dock). Han släpar henne vansinnigt till grottan där de en gång i tiden delade en fin stund. Den stunden är nu ett minne blott.
Han sjunger om hur hans ansikte är det som har fått honom utfryst av samhället. I bakgrunden hör man i kör hur folket samarbetar för att försöka ta fast honom, en gång för alla. De kommer närmare och närmare: ”Track down this murderer, he must be found!”. Christine sjunger att hon inte skräms av hans ansikte längre (okej, aj), utan att det är hans insida och själ som är den verkliga deformeringen/förvrängningen.
Raoul lyckas hitta dem, och bönar och ber om att låta Christine gå. Nu tillfångatar Fantomen även honom. Han ger Christine ett ”ultimatum”: Starta ett liv med honom och endast då får Raoul släppas fri, men om hon vägrar dödar han honom istället. Hur kunde 13-åriga jag egentligen vara på Fantomens sida? Dock känner jag fortfarande väldigt mycket för den komplexa karaktären ändå. Han är hemsk, ja, men han är ensam. Allt han känner till, och tog emot från världen, är hat. Det är inte konstigt att han är som han är.
Christine, fina Christine, lyckas trots detta ändå finna empati och medlidande gentemot Fantomen: ”Pitiful creature of darkness. What kind of life have you known? God give me courage to show you you are not alone!”. Detta visar verkligen på hennes karaktär, att hon vill alla väl. Det spelar ingen roll hur mycket någon har sårat henne, hon kan inte hjälpa att sympatisera med andra. Till allas förvåning tar hon in honom i en kyss, ungefär det sista jag trodde skulle hända. 13-åriga jag fick hopp om att det kanske skulle bli dem tillslut, men det dog snabbt. Fantomen blir så tagen av detta att han släpper allt. Han blev för första gången visad kärlek. Gråtandes säger han att hon och Raoul får gå, att de ska glömma allt och svära på att de inte berättar det som skett för någon. Nu hör man hur folket är nära att hitta dem.
Christine och Raoul flyr med Fantomens båt, men Christine tittar ledset bakåt mot Fantomen. Han skriker: ”It’s over now, the music of the night!” och slår sönder speglarna i grottan. Ugh, den scenen är så smärtsam. Jag gråter varje gång. Han hinner smita genom en hemlig utgång precis innan folket springer in i grottan. De hittar honom aldrig och historien om Fantomen på Operan förblir ett mysterium.
Den emotionella berg- och dalbanan jag gick igenom alltså…jag kan inte beskriva det. Egentligen vet jag inte vad som gjorde att jag fastnade helt för den här filmen och musikalen. Jag tror det är en blandning av att känna gemenskap med min kompis som också älskar den, men även att karaktärerna, låtarna och handlingen berörde mig på ett sätt som jag inte hade varit med om tidigare. Jag och min kompis fick också det gemensamma intresset att sjunga låtarna tillsammans, såväl som att diskutera handlingen tillsammans.
Och givetvis var vi lika besatta av Fantomen (och lika överens över hur mycket vi avskydde Raoul). Som sagt, Fantomen är en mycket komplex karaktär som jag har mixade känslor kring. Men på något sätt kommer han nog alltid vara lite speciell för mig. Ett till lager på detta är hur vår tredje kompis retade oss med glimten i ögat för hur mycket vi gillade filmen, hon förstod sig aldrig på oss. Men det är okej, vi förstod. Nu är det även nostalgi som har lagts till i mixen av känslor.
Jag började läsa fanfictions och satte upp affischer med The Phantom of the Opera på min vägg i mitt rum, jag köpte till och med en peruk och cape för att se ut som Christine. Jag har gamla dagböcker där jag pratar sida efter sida om hur mycket jag älskar den här musikalen. Mitt intresse för musikaler, sång och musik växte enormt mycket efter att jag såg den här filmen, så pass mycket att jag trodde jag hade en chans att få spela Christine på scen en vacker dag. Efter detta har jag sett musikalen i London och även i Stockholm med självaste Peter Jöback som Fantomen.
Jag vet inte vem jag hade varit utan den här musikalen, den har tillfört så mycket glädje i mitt liv. Jag är min kompis evigt tacksam att hon introducerade filmen och musikalen för mig, men är även mig själv evigt tacksam att jag gav den en chans. Musikaler, och speciellt denna, kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. 10 år har känts som både 1 år och som en hel evighet. Jag har förändrats mycket, men någonstans kommer jag nog alltid vara den där nördiga lilla 13-åriga flickan som älskar musikaler.
Reporter
Nicole Ramos, Ung Press
