AIKs dröm om SHL kan vara ett minne blott

Under påskdagen hölls den tredje matchen i finalserien på Hovet och då var det AIKs tur att ha hemmafördelen. Matchen slutade 4-3 till AIK, men glädjen blev kortvarig efter en katastrofal förlust mot DIF under tisdagen.

Under påskdagen var det dags för den tredje matchen i finalserien på Hovet och då var det AIKs tur att ha sina supportrar på plats på läktaren. Finalserien består av bäst av sju matcher och med sig i bagaget hade Djurgården två raka segrar, då på sin egen hemmaplan. Till min stora sorg innebar det alltså att AIK hade två raka förluster på bortaplan. Katastrof. 

AIK är ju som vi alla vet vid det här laget, kända för att åka ut i kvartsfinalerna. Det faktum att vi vann över Björklöven och Karlskoga och tagit oss hela vägen till finalen borde vara prestige nog och det hade det (troligtvis) varit i normala fall – men inte om vi möter Djurgården.

Piken av ångest

Hur vi än vrider och vänder på situationen så ska ett av Stockholmslagen upp i högsta ligan, SHL och det har inget medium missat. I en galleria söder om Stockholm möttes jag av en stor skylt där AIKs tränare, Roger Melin och Djurgårdens tränare, Robert Kimby, stod öga mot öga. På radion, mer specifikt P4, pratas det om matcherna konstant. Det går inte att fly från ångesten. Det är dock förståeligt, det är nästan lite historiskt att allsvenskans final består av derbyn – men det gör det inte lättare.

Inför alla derbymatcher finns det alltid lite ångest som ligger och skvalpar i repertoaren av känslor. Det handlar inte bara om att vinna, det handlar om heder. När vi slog ut Karlskoga och tog oss till final, fylldes kroppen av eufori. När det någon dag senare visade sig att vi skulle möta Djurgården, istället för Södertälje, kom ångesten i en slungande fart och träffade rakt i magen. Jag fick i alla fall vara glad i 24 timmar.

Derbyn må vara roliga och spännande, men man ska inte glömma bort att om AIK snubblar på målsnöret, mot Djurgården av alla lag, så kommer vi få äta upp det under en lång tid – och finalserien började inte bra.

Två raka förluster

Djurgården kom etta i tabellen under grundserien och fick därför en hemmaplansfördel, vilket innebar att de fick spela på hemmaplan under två raka matcher. Eftersom Hovet är ganska litet så fick det endast vara Djurgårdssupportrar på Hovets läktare. Det är på grund av säkerhets- och ekonomiska skäl. De första matcherna vill jag ärligt talat bara trycka långt ned i en låda och kasta nyckeln. Vi, ursäkta uttrycket, sög. Djurgården vann den första matchen med 4-2 och den andra vann de med 5-4 efter en förlängning. Aj.

Under påskdagen var det (äntligen) vår tur att få spela hemmaplan och då fick det endast vara AIK supportrar på Hovets läktare (DIF och AIK delar arena). Det var fint. Hela arenan var svart och gul och det blev nästan en slags patriotisk känsla på Hovet när hela arenan sjöng ”Å vi e AIK”. Vackert. Det låg en slags förväntan över vad som skulle komma – men den här matchen började inte heller bra.

AIK var inte påkopplade

Djurgårdens Marcus Kruger spräckte nollan efter tre minuter under ett numerärt överläge (powerplay) och jag tror det gav dem momentum för sex minuter senare gör de 2-0. Vad hände? Under detta katastrofala läge börjar klacken sjunga ”Vi ska tillbaka” (tillbaka upp i högsta ligan), kanske som ett sätt att manifestera att det ska bli så, men det blev skevt. Ramsan tog slut ganska fort.

Första perioden förblev mållöst på AIKs front, men slutade med en fem minuters utvisning för en Djurgårdsspelare. Okej, nu hade vi en chans att under den andra perioden vända på den ödesdigra starten. 

Under den andra perioden infann sig ett slags hoppfullt tillstånd och efter 55 sekunder pangade AIKs Gerry Fitzgerald in 2-1 målet under ett numerärt överläge. Vi hade reducerat, men glädjen blev kortvarig. Djurgården spelade boxplay (en man mindre) men lyckades trots detta få in ett 3-1 mål. Det går (på gott och ont) fort i hockey och ungefär tre minuter senare reducerade Gerry Fitzgerald återigen med ett 3-2 mål. Sedan var det bara att ladda om till tredje perioden, vi hade ju fortfarande inte kvitterat.

AIK vann i förlängning

Den tredje perioden var överlag ganska mållös, men AIKs Lukas Zetterberg lyckades kvittera med 3-3 målet. Jag tror att hela arenan levde under hoppet att vi skulle vinna med 4-3 under ordinarie speltid, men så blev det inte. Vi hade en del bra lägen och ett ganska bra tryck men sedan stod det klart, det blev förlängning. Suck, pust och stön. 

Förlängning innebär att den som först gör mål vinner matchen, därav den enorma ångestklumpen som återigen gjorde sig påmind. Efter sex och en halv minut gör vår kära Oscar Nord 4-3 målet och AIK tog hem vinsten. Vid det här laget stod det 2-1 i matcher.
På tisdagen var det dags igen, återigen på vår egen hemmaplan. Jag hade inga större förväntningar, men att det skulle bli så katastrofalt som det blev hade jag däremot inte väntat mig.

”Vi vill se AIK”

Det finns ett slags mantra i min familj som lyder: Förvänta dig det värsta, men hoppas på det bästa. Det gjorde jag också, men tisdagens match var (från vårt håll) under all rimlig kritik. Det blev en ”favorit” i repris, Djurgården tog en 2-0 ledning under första perioden – trots att vi till en början spelade ganska bra. Vi hämtade oss aldrig efter det. Två minuter in i den andra perioden kom nästa spik i kistan, Djurgården gjorde 3-0. AIK försökte ändå rädda situationen genom att byta ut målvakten, Victor Brattström mot Jonathan Stålberg, men skadan var redan skedd. Djurgården var väldigt heta på gröten och begravde hoppet med 4-0.

Supportrarna var inte nöjda och började skrika ”Vi vill se AIK”, förståeligt. Vi sög, återigen. Matchen slutade 5-0. Katastrof.

På söndag är det dags igen, men Djurgården leder matchserien med 3-1. Det fattas bara en vinst, sedan åker de upp i SHL. Den kommande matchen ska dessutom spelas på deras egna hemmaplan, inför enbart sina egna supportrar. AIKs dröm om SHL är nog därför ett minne blott. Vi är sämst när det gäller.