Krönika om Kvinnodagen av Wilma Broberg

Jag vill inte ha ett grattis – Jag vill ha förändring

I en värld där det spelar roll vilket kön man föds till. I en värld där man som kvinna bara ska vara okej med att bli bortgift, inte ha rätt till utbildning, få lägre betalt för samma utförda arbete och bli förminskade på grund av att man är just kvinna. Behöva utstå att bli sexualiserade och klär man sig på ett visst sätt så ber man om det, men klär vi oss på ett annat sätt så skulle vi vara odugliga. Ständiga krav på hur man borde vara som kvinna, hur mycket man bara ska klara av och ta. 

Jag är snart 25 år gammal och jag har aldrig riktigt insett hur uppvuxen man är med alla ideal och alla förväntningar som ligger på en som kvinna. Hur man som bara ett litet barn är omedveten om att mina mål kommer att bli svårare att uppnå för att jag är en tjej, att man kommer ha svårt att lyssna på mig i de stora rummen för att jag är kvinna. Att vara kvinna och ha en chefsroll är än idag något vi ser upp till och dyrkar om att det behövs fler av, men fortfarande tar män upp många av de rollerna runt om i världen. Att så fort man yttrar sig om orättvisorna som kvinna så hatar man alla män och borde vara glad över hur mycket bättre det är än för 100 år sedan när vi knappt hade rösträtt. Det för mig är orimligt. Även om vi kommit en bit på vägen så har vi en bra bit kvar. I vissa länder har kvinnor fortfarande inte rättigheten att bestämma över sitt eget liv, det är absurt. Jag ser fortfarande att min brorsdotter växer upp i ett samhälle där det är okej och också normaliserat att förminska tjejer. Att få höra att man “springer som en tjej” eller att man är svag och dylikt är saker man får höra medan man växer upp. Man vänjer sig vid att ständigt bli nedvärderad och många gånger uträknad på grund av att man är en tjej.

I alla decennier har det varit viktigt med förebilder. Sådana som vågar ta plats och synas och höras, till vilket pris. Den 8 mars är en dag att se tillbaka på föregående kvinnor som kämpat och också kasta ljus över dem som för kampen vidare. Vi, systerskapet, har en sådan stark berättelse och jag känner alldeles för många kvinnor i min närhet som än idag blir utsatta, får sina idéer nedslagna för att någon minut efter få den prisad bara för att en man tog upp den nästa gång. Bemötandet som vi kvinnor får när vi väljer att stå upp för den ojämställdhet som råder, bemötandet som gjorde mig som tonåring ganska tyst om ämnet för att inte vara “jobbig”, “tjatig” eller “tråkig”. Bemötandet som gör att kvinnor inte anmäler, som gör att kvinnor inte uppmärksammar orättvisor och sexism på jobbet. Det vänds alltid emot en. För vi borde vara glada. För vad?

8 mars är en livsviktig dag för alla. Jämställdheten är viktig för oss alla. Denna dag ger oss möjligheten att skrika lite högre än alla andra dagar på året. Denna dag ger oss ytterligare möjligheter till att belysa de problem och orättvisor man som kvinna får genomlida och vilken skillnad det är på att vara just en man eller kvinna i vårt samhälle och i världen. 

Så nej. Jag vill inte ha något grattis, jag vill ha en förändring.