Sänkt straffålder: Lösning eller kortsiktig åtgärd mot ungdomsbrott?

Kriminaliteten bland unga i Sverige har eskalerat, och allt fler tonåringar misstänks för grova brott. För att möta utvecklingen föreslår regeringen att sänka straffåldern – men frågan delar experter och politiker. Är hårdare straff rätt väg att gå, eller krävs långsiktiga insatser för att bryta rekryteringen till kriminalitet?

Debatten om ungdomsbrottslighet har under många år ofta delat opinion. Nu har riksdagen kommit med förslag om att straffåldern ska sänkas från 15 till 14 år, på grund av ökade våldtäkter och skjutningar bland ungdomar. Detta gäller brott som har minst fyra år i straffskalan. 

Enligt statistik från Polismyndigheten var var fjärde person som misstänktes för brott under 2024 under 18 år. I de mest allvarlga fallen med dödliga skjutningar utgjorde minderåriga så mycket som en tredjedel av de misstänkta. Detta sker trots att den totala brottsligheten i Sverige har minskat. Konfliktnivån är fortsatt hög och utvecklingen visar att de misstänkta gärningsmännen blir allt yngre över tid. Sedan år 2018 har antalet misstänkta under 18 år fördubblats. 

– Det är uppenbart att systemet vi har för unga brottslingar inte fungerar, sade justitieministern Gunnar Strömmer under en pressträff den 31 januari. 

Resurser eller metoder?

Evin Cetin, före detta politiker och författare till boken “Mitt ibland oss”, intervjuades i Sveriges Radio år 2022 om “Unga killar väntar på sin död”. 

– Den viktigaste kampen är att hela riksdagen samlas och hittar en 15-20-årsplan bort från detta. Det krävs många olika inslag för att hantera den extrema situation vi befinner oss i. Det första är att socialtjänsten, polisen, skolan och kriminalvården får långsiktiga förutsättningar. Just nu har vi hamnat i korta insatser, korta lagförändringar men vi har ingen långsiktighet. 

Hon menar att problemet behöver hänföras till de socioekonomiska bristerna i samhället. Brist i arbetsmöjligheter och utbildning i vissa områden leder till utanförskap där unga människor ställs inför begränsande alternativ och därför lättare lockas till ett liv i brottslighet.

Polismyndigheten, hävdar under 2022 att problemet inte ligger i bristen på resurser utan i polisens arbetsmetoder. Att det finns en överansträngd polisresurs, vilket resulterar till att brott inte utreds ordentligt och inte hinner polisanmälas – som i sin tur leder till att brottslingarna inte fruktar konsekvenserna, men också att de uppmuntras till att fortsätta.

Riksrevisionens granskning

I december år 2024 publicerade Riksrevisionen en granskning av statens insatser för ungdomar som misstänks för brott. Rapporten visar att statens insatser mot ungdomsbrottslighet och nuvarande metoder för att hantera unga brottslingar är bristfälliga, och att det finns betydande luckor i samarbetet mellan  Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Socialstyrelsen och Kriminalvården. 

Rapporterna visar att insatserna för att bryta kriminaliteten bland ungdomar är ineffektiva och att bristen på ett enhetligt system leder till att barn och unga inte får det stöd de behöver för att förändra sitt beteende. En av de allvarligaste slutsatserna är att många unga som får rättsliga insatser fortsätter att återfalla i brottslighet och misslyckas i skolan. 

Att sänka straffåldern kan tyckas vara en logisk åtgärd i ljuset av den ökande kriminaliteten, och det är en början, men det kan riskera att bli ett kortsiktigt svar på ett växande problem om vi inte menar allvar. Det finns ett tydligt mönster som visar att bristen på resurser inom rättsväsendet och Polismyndigheten har en direkt påverkan på kriminalitetens bekämpning. Men det finns också en tydlig verklighet där brott bland unga ökar och där vi som samhället har svikit genom att vara för slappa.

Måste våga tala klarspråk

Jag tror att vi i vår strävan att bekämpa kriminaliteten har fokuserat alltför mycket på att hantera symptomen istället för att faktiskt gå till roten av problemet. Samhällets tålamod prövas varje dag av att bevittna kriminalitetens eskalering. Allt yngre gärningsmän står bakom grova våldsbrott och det är en utveckling som inte längre kan förklaras med ”brist på fritidsgårdar” eller socioekonomiska faktorer. Brottsligheten har blivit brutal och vi måste våga tala klarspråk. Därför är regeringens förslag om att sänka straffåldern faktiskt ett viktigt steg. 

Det är ett erkännande av att verkligheten har förändrats och att rättssystemet måste följa med. Men det är inte tillräckligt. Det behövs fler åtgärder som markerar att vi menar allvar. Vi måste börja skydda laglydiga medborgare och sätta tydliga gränser för den som väljer brott. Kan man skjuta någon när man är 14 år gammal, ska man också kunna ta konsekvenserna. 

Det bästa sättet att hjälpa unga på är att få dem att förstå att allvarliga brott leder till allvarliga konsekvenser. Unga ska inte mötas av ursäkter eller relativisering, utan tydliga gränser. För en del krävs tydligt förvar, för andra en väg tillbaka – men ingen förändring är möjlig utan ansvarstagande först. 

Samtidigt visar Riksrevisionens granskning att det finns stor förbättringspotential och det är självklart att det förebyggande arbetet behövs, men det kan inte stå ensamt. Socialtjänsten måste få stöd från rättssystemet för att kunna agera kraftfullt.
Många av de insatser som idag finns, kan med rätt resurser och samordning med rättsystemet göras mer effektiva..

Ändå har förslaget om att sänka straffåldern mött kritik. Ja, det är inte hela lösningen, men det är en viktig del av lösningen. Framförallt en signal som visar att vi inte accepterar att unga används som verktyg i gängkriminalitet.