Ellen Fiske är dokumentärfilmaren som drivs av det oförutsägbara. Med en bakgrund inom teater landade hon tillslut i filmens värld. Idag är hon aktuell med filmen “Jag ska bara gråta lite först” som har premiär på Göteborgs filmfestival. Jag pratade med henne om friheten i det dokumentära och utmaningen i att hålla motivationen vid liv.
– Att det blev just dokumentär är en lite av en slump. Jag sökte teater först och ville bli skådespelare, men sen kom jag in på film via en folkhögskola och upptäckte där en annan väg, berättar Ellen.
Vad var det som gjorde att du fortsatte med filmen?
– Jag tror att det handlar om friheten i processen. Det beror såklart på hur man arbetar, men för mig handlar det om att inte riktigt veta vad som kommer att ske. Det är både tjusningen och frustrationen. Materialet kommer inte från mig själv, utan det är någonting jag försöker hitta och fånga i verkligheten. Jag har gjort fiktion tidigare och tyckte att det var svårt att sluta vara självkritisk. Allt var skapat ur mig, och jag ifrågasatte hela tiden poängen med historien. I dokumentären finns en annan dimension – något spännande i att man inte vet vad som kommer att hända.
Ellen är aktuell med filmen “Jag ska bara gråta lite först” på Göteborgs Filmfestival. Filmen följer Charlotta Björck som efter att ha levt ett tryggt liv inom vården väljer att satsa helhjärtat på drömkarriären som komiker. Ellen berättar om processen som från start till slut tog ungefär 4 år.
– Jag får väldigt mycket kraft i att inte vara ensam i projekten. Mitt lilla team är guld värt när det kommer till att hitta tillbaka till energin. När jag känner att jag kör fast kan min producent eller någon annan i teamet hjälpa mig att se saker från ett nytt perspektiv. Sen tror jag att det är viktigt att ha flera projekt igång samtidigt. Det är sällan allt går dåligt på samma gång, så om jag känner mig fast i ett projekt kan jag växla till ett annat och få energi därifrån, säger Ellen.
Du berättar att du gillar att hålla flera projekt igång samtidigt. Hur hittar du dina berättelser? Kommer de till dig, eller letar du aktivt?
– Jag älskar när historier kommer till mig. Det är den bästa känslan, när något skakar om mig, förför mig, och jag bara måste köra på den bollen. Men för det mesta funkar det inte så. Oftast får jag göra research på ett tema och sedan leta mig fram till historien.
Idag har Ellen återvänt till skolan, idag som lärare på SKH (Stockholms konstnärliga högskola). Jag passar på att be henne om råd till unga dokumentärfilmare.
– Det jag har lärt mig är att filmen alltid hittar sin väg till slut. Man kan känna sig frustrerad i processen och ifrågasätta allt, men har man kommit en bit in i sin film så löser det sig oftast. Man måste ha is i magen och lita på att man hittar en väg framåt, även om det är svårt när man är mitt i det.
Sen är det viktigt att omge sig med rätt personer. Filmbranschen kan vara ensam, så om du hittar någon du trivs med och som du kan jobba bra med – håll fast vid dem. Det finns en styrka i att vara flera när man gör film.
Trots att dokumentärfilm innebär en lång och oförutsägbar process har Ellen Fiske lärt sig att lita på att historierna hittar sin väg. Och kanske är det just det oväntade som gör att hon fortsätter.
Reporter
Mia Svensson, Ung Media Väst
