Pretentiös eller briljant – en tunn gräns

Luca Guadagninos Queer (2024) är en berättelse om kärlek, rädsla, och intimitet. Filmen är baserad på William S. Burroughs oavslutade novell med samma titel. Queer utspelar sig på 50-talet i Mexico City och följer William Lee (Daniel Craig), en isolerad amerikan som spenderar sina dagar med att dricka och röka sig, när han träffar och försöker skapa en relation med Eugene Allerton (Drew Starkey).

Allerton är en nyinflyttad, yngre amerikansk veteran. Tillsammans med William ger han sig ut på en resa i jakt på ayahuasca – en växt som vid konsumtion sägs skapa en telepatisk förbindelse mellan dem som delar den. Lees fascination för ayahuasca bottnar i hans desperata längtan efter en djupare relation med Allerton.

Personligen tycker jag att filmen gör vissa saker extremt bra, som Guadagninos instinkt att lita på sina, inte alltid konventionella, beslut. Samtidigt finns det andra delar som får det att kännas som om du just sett klart en jättebra första säsong av en tv-serie som slutar med ”to be continued”, men som aldrig får en andra säsong. Med andra ord väntar du och väntar på något som aldrig kommer att hända.

För mig landar filmen aldrig riktigt på sina fötter i den miljö den utspelar sig i. Jag har aldrig känt mig längre från Mexico City eller Sydamerika. Jag är osäker på om detta var ett medvetet beslut eller inte, men hur vacker scenografin än är drar den dig alltför ofta i armen för att påminna om att du faktiskt inte är i Mexico City.

Ett exempel på Guadagninos icke-konventionella beslut, som jag personligen tyckte om men som inte verkar ha varit universellt uppskattat – är manuset. Jag tror att manuset fungerar som ett verktyg för en av Lees rubriker, men även filmens allmänna tema av “I want to talk to you without speaking”. Å andra sidan kan jag förstå argumentet om ett otillräckligt manus, räcker det inte till så blir det svårare för publiken att skapa en relation till karaktärerna och därmed filmen i sin helhet.

Däremot tror jag starkt på att Craigs närvaro i filmen är så gripande och hans karaktär, Lee, känns som en spegel till ens inre oavsett vem du är. Detta gör att Lee plötsligt blir lite mer begriplig. Och ja, jag vet att det kan vara pretentiöst, att låta skådespelaren stirra in i vakuumet medan publiken får göra jobbet, men det är även detta val som övertalade mig om att denna film är mer briljant än den är pretentiös.

Det är just en fem minuters lång scen med endast ett klipp (gjort i slutet av scenen), under vilken vi ser Lee förbereda och ta droger, känna dess effekt, där jag genuint kände att Craig sade mer som Lee än när han faktiskt talar. Du som publik har ingenstans att ta vägen, utan det enda du kan göra är att stirra tillbaka på Lee medan ni delar den samma telepatiska koppling som han jagar efter att dela med Allerton.

Craig och Guadagnino lyckas skapa en lucka på fem minuter där man som publik är osäker på om man befinner sig i sitt eget sinne eller Lees. Man sitter med sig själv och alla sina tankar, längre än man normalt skulle vilja, och så småningom börjar tankarna överflöda och man blir rädd. Precis i det ögonblicket är man Lee, och lika snabbt som tankarna kom försvinner de också när kameran klipper bort från närbild till helbild för första gången i scenen. 

som att den ”isn’t a story of unrequited love. It’s a story of un-synchronized love”. En osynkroniserad kärlek mellan två människor som försöker gömma sig från tickande klockslag som aldrig kommer att ringa vid samma tidpunkt, genom att bokstavligen spy upp sina hjärtan för varandra (vilket upplevdes mer romantiskt än det låter). Filmen är fylld av liknande visuellt imponerande, tankeväckande och hjärtgripande scener. Ett ytterligare exempel är bilden av en orm som äter sin egen svans, något jag uppfattade som en metafor för Lees mentala tillvaro – en man som försöker förstöra sig själv genom sitt självdestruktiva beteende.

Många scener känns i första hand som att de bara har ett estetiskt syfte, något som har en tendens att uppfattas som pretentiöst, men samtidigt något jag i efterhand insåg inte stämde. Jag tror starkt på att Guadagnino älskar att ställa frågor och skapa konversationer genom sina filmer. När man som tittare har accepterat att Guadagnino inte har avsikt att svara på frågor, utan att istället ställa frågor, kommer man få en mer njutbar upplevelse av att se filmen.

Vilket, återigen, kan kännas pretentiöst, men är samtidigt en briljant sida av konst jag uppskattar. En sida av konst som inte är besatt av att mata publiken med rätt eller fel svar, en sida av konst som uppmuntrar sin publik till att kritiskt engagera sig och en sida av konst som inte är rädd för att göra sin publik obekväm. 

Ytterligare hemsöks filmen av det som kunde ha varit. Detta gestaltar Guadagnino genom hur Lee vid tillfällen upplever längtan att röra Allerton, men finner inte modet till det, Detta visas visuellt med en out of body-experience, där hans spökhand gör det han inte vågar. Filmen innehåller ett antal av dessa moment som verkligen framhäver Lees förtryckta relation till intimitet.

Repetitionen av meningen ”I am not queer. I am disembodied” är särskilt briljant under tredje akten när Lee och Allerton faktiskt upplöses från två kroppar till en, för att de är queer. Scenen avslutas sedan med att Allerton säger denna mening till Lee och deras fysiska och mentala koppling bryts. För hur kan någon vara en del av dig när du själv avvisar din fysiska form? 

Att se filmen är en spirituell upplevelse oavsett om man anser sig själv vara en spirituell person eller inte. När Lees spökhand tränger sig fram för att försöka uppfylla en fantasi som han aldrig kommer ha modet att uppfylla själv, känner man sin egen hand pirra för de alla fantasier man själv aldrig hade modet att uppfylla.

Guadagnino ger sig på människans mest komplicerade känslor som ensamhet, och självförakt och visar genom bild hur sammankopplade dessa känslor kan vara med lust och kärlek. Det enda sättet jag egentligen kan beskriva hur filmen känns för mig är som en tavla på ett museum: man betraktar den med vördnad och förstår varför den hänger där. Jag ser hur revolutionerande den är och uppskattar den för vad den är och för vad den banar väg för, men jag skulle inte hänga den på min egen vägg.