Är jag en slav till min mobil?

Jag har lovat mig själv att använda mobilen mindre. Många gånger utan att ha lyckats. Nu försöker jag igen, fullt medveten om hur det brukar sluta.

Jag har sen gymnasiet avundats mina vänner som bara kunde ta bort sociala medier. Att dom bara kunnat lägga det åt sidan och skita i det? Att de inte lever sitt liv på twitter och befinner sig i konstant rädsla för att missa något. Det kändes, och känns fortfarande helt galet för mig. Liksom wtf vill ni inte veta saker? Vill ni inte veta allting som händer i hela världen precis NU??!!! När jag var 15-16 år brukade jag börja varje morgon med att scrolla twitter i typ minst  tio  minuter bara för att få reda på allt som har hänt under natten. Twitter blev senare instagram och tiktok för mig. Den enda gången jag lyckades ta bort instagram och tiktok var för att jag fick ett litet sammanbrott sommaren 2021. Då bestämde jag mig, allt, precis allt ska bort! Det är vad en kris i mental hälsa gör med mig. Jag får ett akut behov av att ändra något drastiskt hos mig själv. Så sociala medier fick åka. Ingen mer sociala medier för mig! Dagarna med konstant informationsintag och doom-skrollande var över! Det varade i ungefär fem  månader.  Sen var jag tillbaka igen.

Då var jag 18, och idag ska jag snart fylla 23. Det har gått snart fem år och jag kan fortfarande inte gå upp ur sängen utan att scrolla i minst tio  minuter. Jag undrar vad det egentligen är som har hänt mig.  Varför jag vill dra ner på min egen skärmtid. Är det så enkelt som att jag såg en tiktok om att vi inte borde konstant vara överstimulerade? Jag tror det. Och det faktum att jag inte längre kan se en hel film utan att scrolla på min telefon. Där kände jag att detta måste få ett slut. Jag saknar helt självkontroll.

För det är väl kanske  det som är den största grejen? Självkontrollen. När jag var avundsjuk på mina vänner handlade det om självkontroll. Jag såg att de kunde se något som inte tjänade dem och ändra på det. Jag hade inte ens insett min egen överstimulering förrän jag spenderade ett helt jullov i mitt hus med min familj som mitt enda sällskap. 

Det var någonstans där, i början på januari i år, som jag insåg att jag  blev kär i känslan av att vara uttråkad. Riktigt hjärtligt tråkighet. Och jag har adhd så jag är alltid uttråkad. Men det var något annat med denna känsla. Det var skönt och lugnande. Jag kände mig för första gången på länge som en riktig person som fanns och levde på jorden,  som kunde gå ut på promenader och se på filmer och laga mat. Jag kunde sitta och göra ingenting. Jag kunde prata med min familj. Det fanns så mycket att göra när mobilen inte tog upp alla mina vakna timmar och jag dog inte. Man får stanna upp och känna en känsla. Tänka en tanke. Och kanske nu kan jag försöka vara utan min mobil, och lyckas.