Varför pratade ingen om tonårsutvisningar på Almedalen?

Hela våren har tonårsutvisningar varit den fråga som fått Sverige att koka. Överallt har människor krävt svar. Jag åkte därför till Almedalen med förhoppningen att frågan äntligen skulle få det utrymme den förtjänar på Sveriges största politiska mötesplats. Men trots det omfattande programmet med 3200 evenemang fanns det inte en enda punkt om min hjärtefråga.

Tonårsutvisningar är mycket mer än bara statistik, siffror och politiska argument. Det är unga med otrygghet inför framtiden, unga som förlorat det de såg som sitt hem, unga som skickas till otrygga, hotfulla miljöer, krigszoner eller till främmande länder vars språk de inte kan tala.

Det är bröderna Matyas och Waseem som växt upp i Sverige men utvisas till Irak – utan föräldrar och yngre syskon. Det är Wafiq som tvingas lämna landet trots att han har jobb, familj och vänner i Luleå. Det är Mariam, 18 år, som hotas av utvisning trots att hon hjälper äldre att få en roligare vardag med sitt UF-företag. Det är Milad, 19 år, som ändå kan utvisas – trots pausen i tonårsutvisningar. Och många fler.

 Men framför allt: De är svenskar.

Sedan 2016 är tidsbegränsade uppehållstillstånd huvudregel, en förändring som innebär att barn som tidigare fått stannat permanent nu får tillfälliga tillstånd. Vilket innebär att när de fyller 18 år måste de ansöka om ett nytt uppehållstillstånd.

För tonåringar som blivit myndiga krävs oftast ett eget uppehållstillstånd som till exempel  arbetstillstånd som tillkommer med lönekrav på 34 470 kr. Vilket motsvarar 90 procent av medianlönen i Sverige. En siffra som för en 18-åring nästan är omöjlig att uppnå.

För att sätta kravet i perspektiv arbetar över 510 000 människor i Sverige yrken som tjänar mindre än 34 470 kr. Yrken som landet skriker efter: undersköterskor, vårdbiträden, elevassistenter, butikssäljare, städare och flera.

Detta innebär att cirka en halv miljon människor som bidrar till att samhället fungerar skulle, enligt dagens regler, inte kunna ha möjligheten att stanna om de var 18-åringar som sökte uppehållstillstånd.

Sveriges dyraste förlust 

Med tonårsutvisningar förlorar Sverige en av sina bästa investeringar.  Sverige har nämligen lagt ner miljardbelopp på att ge dessa ungdomar en trygg uppväxt, utbildning, vård och en plats i samhället. Och precis när de börjar kunna ge tillbaka till samhället genom att arbeta, betala skatt, bidra visar Sverige dörren ut. 

Om vi inte ens avsätter en timme för att diskutera dessa ungdomars öde, vad säger det om vilka frågor vi egentligen anser viktiga? Att tonårsutvisningar engagerar tusentals människor över hela landet är uppenbart. Att den saknas i det officiella Almedalsprogrammet är anmärkningsvärt. Kanske är det för riskabelt, kanske är det obekvämt.

Men sanningen är obekväm. Vi har redan investerat i dessa ungdomar. De är redan en del av oss. Att utvisa dem är inte bara en ekonomisk förlust, det är att svek mot de värderingar som Sverige vi påstår oss vara.