Pamela Anderson briljerar i sin roll som en äldre dansare som kämpar på att hålla sin karriär vid liv i en Las Vegas i förändring. Läs Emma Mayoral Axelsson recension nedan.
I filmen regisserad av Gia Coppola, får vi en inblick i en glamorös, men också något tragisk Las Vegas- miljö, som är nog ökänd för de flesta. I huvudrollen ser vi Pamela Anderson, i sitt livs roll. Hon lyckas förmedla känslor på ett sätt som vi åskådare aldrig har fått se från henne tidigare. Coppola lyckas återigen, likt hennes tidigare filmer, skapa en film som är både estetiskt fängslande och djupt reflekterande. Det är en vacker, melankolisk berättelse om att försöka finna sig själv i en värld som ständigt förändras.
I The Last Showgirl möter vi karaktären Shelly, spelad av Pamela Anderson, vars karriär som showgirl och dansare får ett abrupt slut efter trettio år. Shelly tvingas handskas med sitt liv och sina personliga relationer. Filmen behandlar teman som moderskap och familjeband genom förhållandet mellan Shelly och hennes dotter Hannah (Billie Lourd).
Vi får snabbt förstå att deras relation är bristande och komplicerad, vilket Shelly försöker lösa samtidigt som hon handskas med att förlora något som dominerat hennes liv. Vi får även följa Shellys möten med yngre generationer kvinnor inom branschen och möter de utmaningar och kontraster som finns mellan deras livsstilar.
Den största anledningen till att denna film är så inspirerande beror just på valet av skådespelare. Pamela, känd för de flesta som en sexig modell i serien Baywatch, dyker nu upp på bioduken som en känslosam, något naiv, men ändå djupt lidelsefull moder. Hon lyckas vända på den bild av henne som skådespelare som vi som publik har haft i flera år, och visar en ny identitet genom att för första gången göra ett artistiskt projekt som matchar hennes kreativa vision och livshistoria.
Det är dessutom inte bara hon som får en att luta sig tillbaka i biofåtöljen. Jamie Lee Curtis, som spelar Shellys nära vän, gör ett exceptionellt bra jobb i att porträttera en kvinna som står inför utmaningen av att åldras i en sådan bransch. Curtis balanserar både humor och allvar på ett så autentiskt och gripande sätt att hon nästan stjäl filmens uppmärksamhet.
The Last Showgirl är en film som både utmanar och berör. Coppola har lyckats skapa ett verk som vackert porträtterar känslan av att vara personligt bunden till en form av artisteri, i en värld där folks uppfattning av konsten hela tiden ändras. Den målar tydligt upp konsekvenserna av att romantisera sin konst och sitt yrke till den grad att livet går vidare utan en. För den som gillar filmer som utforskar personlig identitet, och vill se välkända skådespelare briljera som aldrig tidigare, är denna film ett måste att se.
Reporter
Emma Mayoral Axelsson, Ung Media Väst
