Freja Fernholm har sett tre filmer från Sveriges Kortfilmfestival. Läs hennes recensioner nedan!
God natt då – av Johan Stavsjö
”Godnatt, då”, andra delen av den korta meningen framför så tydligt känslan som filmen förmedlar. Frustration.
Ett par ligger i sin 120 säng med en stor F.r.i.e.n.d.s-poster bakom sig och släcker lampan. Tjejen vill ha sex, men vågar inte riktigt ta initiativ. Är vi fortfarande kvar i det? Att mannen öppnar dörren och på kvinnans meny finns inga priser?
Tjejen tar till slut ton, mumlar om att hon ville men han inte vill. Det är en sårbar stämning. Rummet, tonen, manuset – det känns äkta. Den svåra konversationen kring sex som lyser upp det dova ungdomsrummet. Filmen slutar med dålig stämning och ett ”då”. Tjejen tar fram sin vibrator och tillfredsställer sig själv. Det är komiskt, men också inte den frigörelse och det avslut som hon ville ha.
Päronträdet – av Julia Boström
Svensson Svensson, Solsidan och Bonusfamiljen. Det är inte för inte som dessa serier har fångat folkets hjärtan och kluckande skratt. Igenkänningsfaktorn är hög. Jag dristar mig till att säga att denna kortfilm håller sig till samma standard. Päronträdet.
Filmen handlar om ett par som gnabbas i köket. Mannens pappa har sagt något sexistiskt, kvinnan är märkbart irriterad. Det som genomsyrar filmen är att ingen av de två vill vara eller agera som sina föräldrar. Det är så svenskt det kan bli, och finns det något svenskar älskar så är det att känna igen sig själva på film. Det lyckas de med.
Jag skrattar hjärtligt. Skådespeleriet sitter och även dynamiken. Det hade kunnat vara i vilket Svensson kök som helst. Denna film får 4 av 5 päron från mig!
Bastubabes – av Mirjam Kjellman
Klick, klick, klick, en tjejkompis tar nakenbilder på en annan tjejkompis. Det porträtteras fint. Kvinnlig vänskap. Tjejen skickar en av bilderna till en kille. Spänningen, skriken, och en förväntan som ligger i luften. Det känns som att man sitter i bastun med dem. De springer ut i solnedgången och badar i det glänsande havet. Tillbaka i bastun har killen inte svarat, endast öppnat. Ångern lägger sig som en tung filt. Kramar och händer framför ansiktet och ”nejnejnej”.
Det är högst relaterbart. Känslan av att vilja vara sexig, att känna sig sexig, men att sedan utan bekräftelsen från någon annan, helt plötsligt tänka att man inte alls var det. Filmen får fram motstridiga tankar kring nakenhet och bekräftelse. Mot slutet får hon en nakenbild tillbaka. De båda vännerna brister ut i skratt, rungande genuint skratt som jag och alla andra i publiken faller in i.
Foto: Sveriges Kortfilmfestival
Reporter
Freja Fernholm, UPS
