Krönika

Den andra halvan av september färgades av “free speech” efter mordet på Charlie Kirk.  Kampen om mikrofonen mellan republikaner och demokrater utspelade sig på sociala medier. Kommentarsfälten fylldes av arga röster från båda sidorna som kastade ord mot varandra. Republikanerna proklamerade Charlie Kirk till en martyr – en uppoffring i yttrandefrihetens namn. Demokraterna i sin tur lyfte fram Jimmy Kimmels avstängning till följd av hans kommentar på Kirk som ett lika allvarligt angrepp på yttrandefriheten. Men sällan stannar de kvar för att lyssna. I stället för att bemöta varandra fortsätter de att skriva vidare på sina ursprungliga kommentarer.

Politiken har länge varit en medlingsplats för människan att lösa sina konflikter. En mötesplats där parter i konflikter har lagt sina motsättningar och oenigheter åt sidan för att framföra ett anständigt samtal. Höger och vänster, rött och blått, centern mot resten – alla partier har samlats inför folket för att diskutera och debattera sina åsikter i en anständig ton. Men någonstans på vägen tappade vi anständigheten.

“En politikers uppgift är att representera folket” är något som har präntats in i oss sedan första klass då läraren förklarade de grundläggande principerna för demokrati. Politiker är folkvalda, det vill säga framröstade av folket, och ansvarar för att omsätta medborgarnas önskemål till beslut. En politiker tjänar folket.