Kallades Sveriges näst lataste – nu är han en blind komiker

När han var 15 väcktes kärleken till standup. Mest känd är han för att ha blivit utsedd till Sveriges näst lataste person, en etikett han själv hellre kallar livsnjutning. Möt Viktor Zetterberg, 20, blind komiker med stråhatten som signatur, som låter humorn ta stor plats i livet.

Utanför porten på Fridhemsplan värmer majsolen. Viktor, iklädd i en stråhatt, linneskjorta och en ljusgrå kavaj med en liten röd knapphålsblomma, påminner om något Madickens pappa skulle kunna ha på sig på sommaren. När han pratar låter han teatraliskt, det påminner om något som inte riktigt finns längre. Lite som en gammal radioteater. 

I månader har det varit svårt att få till en intervju med honom. Viktor är en person som beskriver sig som lillgammal. Någon som tycker om teater, revyer och riktigt gamla saker. 

Första gången Viktor testade standup var han 15 år och befann sig på ett sommarläger för blinda på Gotland. Det var nyfikenheten som fick honom att ta steget upp på scenen för allra första gången.

– I standup står man själv och pratar och behöver inte så mycket rekvisita. Jag skämtade lite om lägret, om ledarna och lite allt möjligt. Det gick ganska bra. 

Efter debuten fick Viktor blodad tand. Nästa steg blev en kort kurs på klubben Norra Brunn Comedy, där deltagarna fick prova på att stå fem minuter inför publik. Därefter började han uppträda mer regelbundet, först på mindre scener och sedan på större klubbar som Big Ben.

Samtidigt insåg han hur han kunde använda sig själv i sina skämt.

– Dels att jag är blind, vilket är ovanligt som standupkomiker, och så var jag ovanligt ung, 16 år. Och så ovanpå det var man så ofantligt lillgammal och kunde alla de där revygubbarna.

Den lillgamla stilen

Viktors kärlek för gamla grejer syrar igenom det mesta med honom. Hans klädstil och sätt att prata är tydligt influerat från en äldre tid. Han växte upp med gamla ljudböcker, var mer van vid att lyssna på historiska “eror” och har länge älskat att konsumera kultur. 

– När man lyssnar mycket på en era och blir mer och mer intresserad av den vill man ju också vara lite som dem och klä sig som dem. Men det går lite i perioder, beroende på vilka jag för tillfället fastnar för. 

När det är Ernst Rolf så blir det lite mer höga hattar. Men när han lyssnar på lite mer Sten Åke Cederhök och sådana ”buskisfigurer”, då pratar han om en halm-hatt istället. 

– Det är lite som att kliva in i en annan värld. Det känns mer oskyldigt att lyssna på det än på moderna saker, där det ofta speglar det elände man själv lever i. 

ParaComedy

En kväll på Big Ben uppträder Viktor tillsammans med Florian Tirovan, en komiker han snabbt klickar med och får lust att göra något ihop med. Florian är döv och skämtar, precis som Viktor, om sin egen funktionsnedsättning. 

– Jag kom på att det kanske inte skulle vara en så dålig idé om man försökte slå sina handikappade huvuden ihop och göra någonting tillsammans. Att just det skulle vara vår grej. Då tänkte jag att man kunde bilda ett litet humorgäng som kunde heta till exempel Paracomedy. 

Idén fick snabbt gehör hos Florian. Men för att bredda gruppen ytterligare behövdes en tredje medlem. Valet föll på Viktor Lunde, som sitter i rullstol.

Tillsammans bildade de Paracomedy och började göra sketcher och föreställningar, som de jobbade väldigt hårt med. Men ambitionen att få till flera föreställningar har varit svårt. Dels krävs det en bra lokal som är tillgänglig och ska vara rullstollsanpassad, som har varit svår att hitta. Och att få en tid då alla kan. 

Viktor återkommer ofta till humorn och distansen i sin och dem andras funktionsnedsättningar. “Kom och se tre handikappade komiker på samma scen”, säger han med en skämtsam ton. 

– Det fina med Paracomedy, det är ju att ingen av oss är ju sådär känd eller riksbekant så att ingen av oss skulle kunna ha en solo föreställning helt på egen hand. Men just i och med att vi ingår i en grupp, då är det ju själva den här nischen, att alla har en funktionsnedsättning. Den här gruppen betyder mycket för mig.