Jag trodde att vi skulle semestra i Sverige -men vi flyttade hit

Att flytta till ett nytt land som barn kan ofta beskrivas som något man vänjer sig vid snabbt. Men för mig har det aldrig varit så. Jag visste inte att jag höll på att förlora mitt hem när Stockholm skulle bli mitt nya.

Att flytta till ett annat land som barn är inte så enkelt och idealiserat som vissa kan tro. Det handlar inte bara om att lära sig ett nytt språk eller att börja i en ny skola, utan om att lämna en del av sitt liv bakom sig.

Jag förstod inte vad som hände. Jag minns bara att jag sa samma sak hela tiden: Jag vill hem. För mig var Spanien, Murcia, mitt hem. Det var där mitt rum fanns, mina saker, mina vänner och hela mitt liv.

När jag var nio år flyttade jag från Spanien till Sverige, eller rättare sagt när jag trodde att jag skulle åka på semester till Sverige. Mina föräldrar sa att vi bara skulle hälsa på dem ett tag, men det var inte sant. Det blev början på ett nytt liv som jag inte hade valt och som jag trodde att jag var tillräckligt gammal för att själv få bestämma över. 

Allt förändrades väldigt snabbt. Från att ha haft allt, till att känna att jag inte hade något. När vi flyttade till Stockholm blev det Brandbergen, som blev vårt första hem här. I början bodde vi i ett litet rum där hela familjen delade samma utrymme.

I skolan blev det ännu svårare. Jag förstod inte språket, inte ett enda ord. Läraren bad mig att presentera mig och jag fick göra det på spanska medan hon översatte. Det fanns en elev som skulle hjälpa mig, men jag kände mig ändå ensam.

Jag kände mig annorlunda, som att jag inte hörde hemma där. Jag visste inte hur jag skulle prata med de andra barnen eller hur jag skulle börja leka med dem. I Spanien var det enklare att prata med andra barn, jag började leka direkt och det kändes mer naturligt att ta kontakt. Här kändes det svårare, inte bara på grund av språket, utan också för att jag inte visste hur jag skulle bete mig bland andra barn.

Språket gjorde allt ännu svårare. Jag blev frustrerad, och skämdes när jag uttryckte mig fel. Till slut valde jag ofta att vara tyst istället för att prata.

Det är något som många inte förstår. Att flytta som barn innebär att förlora något, även om man inte förstår allt. 

För min syster blev tillvaron ännu tuffare. Hon var äldre och förstod mer av vad vi hade lämnat bakom oss. Hon mådde så fruktansvärt dåligt att hon behövde flytta tillbaka till Spanien så fort hon fyllde arton. För mig blev det påfrestande. Hon var som en extramamma för mig, och plötsligt var hon inte där längre. Jag kände mig ensam igen.

Samtidigt började jag ta mer ansvar hemma. När jag lärde mig svenska blev jag systern och dottern som hjälpte till med att översätta språket, läsa brev och prata med myndigheter. Det var inget jag hade valt, men det blev min roll.

Idag är jag 24 år och mitt liv finns i Sverige. Jag har vuxit upp här och blivit vuxen här. Jag kan inte längre säga att Spanien är mitt hem, för livet jag saknar där finns inte kvar. 

När jag var liten kände jag ofta att jag var mellan två världar. Idag känns det inte lika starkt. 

Att flytta som barn handlar inte bara om att byta land eller skola. Det handlar om att lämna något bakom sig som man aldrig riktigt får tillbaka. Och även om man till slut hittar sin plats, så finns det alltid en del av en själv som minns hur det kändes att inte höra hemma någonstans.