Efter dokumentären kan jag inte längre se Paradise Hotel

Jag har följt skandalen som gjorde att Paradise Hotel avbröts 2021. Men efter att ha sett SVT:s dokumentär Tillbaka till paradiset blev jag förvånad på en nivå jag inte räknat med. Det är obehagligt och mörkt att titta på reality nu. Och jag kan inte längre se Paradise Hotel med samma ögon som innan.

Jag har kollat en hel del på Paradise Hotel genom åren. Tillräckligt mycket för att ha koll på stereotyperna. Killen som tror att han är ett strategiskt geni, men egentligen bara är högljudd och jobbig. Tjejen som skapar drama ur tomma intet och får alla att vända sig emot henne. Det obligatoriska triangeldramat, de oklara pakterna och känslan av att allt är lite för dumt för att vara sant. Men det är också just därför som jag tittat.

Programmet har förstås alltid varit problematiskt. Sexism, förnedring och manipulation klipps ihop och säljs som bra TV. Man tar distans till det. Genom ironi, och genom att kalla det för underhållning. Men efter Dokument inifråns dokumentär Tillbaka till paradiset har det varit svårt att upprätthålla distansen.

Paradise Hotel är den sortens tv som man försvarar med att det är hjärndöd underhållning, som en helt rimlig kulturkategori. Och kanske är det det. Allt måste inte vara smart, djupt eller moraliskt värdefullt. Ibland vill man bara sjunka ner i soffan och titta på korkade människor som fattar korkade beslut i realtid. Att få skratta åt andras snedvridna självinsikter och lyssna på konversationer där ingen säger något klokt är för mig att vila hjärnan.

Men plötsligt var det obehagligt att se programmet efter att kulisserna dragits undan. Att få se verkligheten. För den är, som nästan alltid, värre än jag tänkt mig. Manipulering sker inte bara mellan deltagare, utan också runt dem. Människor pressas, provoceras och pushas till att gå över sina egna gränser. Produktionen är inte bara där och dokumenterar kaoset, de hjälper aktivt till att skapa det.

Det går inte längre att skratta bort det löjliga och pinsamma när man vet vad som krävts för att ta fram det. En konflikt är inte bara en konflikt. Ett sammanbrott är inte bara ett sammanbrott. Deltagarna är inte bara människor som gör bort sig i tv, utan också människor som placerats i en värld där deras misär är vad man vill åt. Det gör att det vänder sig lite i magen på mig. Jag kan inte längre se det kontroversiella och problematiska som en bieffekt av deltagarna, för det är det inte. Det är formatet. Det är motorn. Förnedringen som folk utsätts för är inte något som råkar hända. Det är planerat, förutspått och förväntat.

Under 2020 pausades Paradise Hotel. Kritiken blev högljudd efter misstankar om sexuella övergrepp under inspelning. När programmet kom tillbaka var det med “ny” ton och ett försök att tvätta bort det värsta. Det skulle vara mer medvetet. Och även om ytan har förändrats med borttagna dubbelsängar och mindre alkohol är grundidén densamma. Isolera unga människor, sätt dem under press och filma sammanbrotten. Och eftersom vi inte får se vad som pågår bakom kamerorna är det svårt att lita på att förutsättningarna verkligen har förändrats.

Jag säger återigen inte att jag ska börja konsumera enbart långsam fransk svartvit film och dokumentärer om geopolitik. Men det betyder kanske att vissa sorters guilty pleasures slutar vara underhållande när innehållet blir på bekostnad av någons värdighet, framförallt när det slutar vara ett frivilligt val.

Jag kan inte längre skratta åt de korkade människorna när jag vet att så mycket är regisserat och framtvingat. Jag kan inte längre skratta åt att folk gör bort sig när jag vet att det ibland inte är frivilligt. Jag var taggad på att få se en ny säsong i vanlig ordning, men det går inte.