Alysa Liu är min hjälte!

Jag har aldrig tidigare i mitt liv känt att jag har haft någon hjälte eller förebild. Det har funnits så många som jag tycker är coola, eller ser upp till, eller vars konst jag inspireras av. Men ingen har någonsin känts som en riktig förebild. Men nu vet jag vem Alysa Liu är och allt är förändrat.

Konståkning har aldrig riktigt varit min grej. Jag har varken hållit koll på det eller tittat på det tidigare. Jag kan tycka att konståkning med sin polerade fasad och besatthet av så kallad ”isprinsessor” gör att sporten blir för det mesta ointressant att kolla på. Alla ser likadana ut, dom åker till samma sorts musik, deras dräkter är likadana och framförallt ser det nästan aldrig ut som dom har kul. Alla verkar vara under så mycket press att alla tävlingar verkar vara på liv och död. Men tvn står på i mitt vardagsrum ändå, som den alltid gör under OS. Det är en fredagskväll och det är konståkning på tvn. In på isen kommer en tjej i guldglittrig klänning med randigt hår satt upp i lös-ish hästsvans. Donna Summers cover av MacArthur Park strömmar ut från isrinkens högtalare och hon börjar åka med ett genuint leende på läpparna. I detta ögonblick kände jag det starkaste jag har känt på hela denna vintern. Genuin lycka, och det rörde mig till tårar.

Hon vann guld den kvällen. Det gjorde mig glad och kändes förtjänat. Den 20-åriga amerikanska konståkerskan Alysa Liu började med konståkning som 5-åring. Efter en framgångsrik karriär inom sporten bestämde hon sig vid 16 års ålder att gå i pension.  Hon tyckte inte längre att det var kul att åka. Sporten hade även på sätt och vis tagit hennes barndom ifrån henne. Hon hade aldrig fått leva ett normalt liv, eller fått göra vad hon själv ville göra. Det var precis vad hon gjorde. Hon hängde med sina kompisar, utvecklade en egen stil, började på college och reste runt i världen på sina egna villkor. Hon kom ändå fram till att hon saknade konståkningen. Så hon återvände till sporten, men nu som en vuxen 18-åring och på sina egna villkor. Planen var inte från början att hon skulle börja tävla igen, men när hon hade kommit i form igen efter sin 2 års paus från sporten gjorde hon det ändå. Hon kände inte längre någon press att vara perfekt eller vinna första plats. Hon vill visa sin konst för andra, och placeringar och medaljer är då inte lika viktiga längre. 

Hon gör allting på sitt eget sätt och egna villkor och jag kan se det i hur hon åker och hur hon ser ut. Hon är så avslappnad när hon åker över isen att hon får det att se enkelt ut. Men det tydligaste med Alysa är att hon är helt sig själv ut i fingerspetsarna. Hennes hår, uttryck och kläder är annorlunda än någon annan jag har sett i sporten. Hon åker för sig själv och för att hon älskar det. I dagens klimat kan jag tycka att det är det finaste man kan se. När dagens fascistiska politiska klimat vill att vi alla ska kunna placeras i ett fack och vara likadana, är det radikalt med någon som står ut. Inte bara i ens åsikter och vad man säger, utan även till utseende. Att kunna vara precis som man är, inte passa in i mallen satt av sporten och ändå lyckas vara bäst i världen är helt fantastisk.

Jag har också gått och blivit lite besatt av Alysa Liu, inte bara för hennes sätt att åka och motstånd mot normer, utan även för hennes mindset som jag finner fascinerande och gärna skulle vilja kopiera. 

I en intervju med det amerikanska programmet 60 minutes berättar Alysa att hon älskar att göra saker som utmanar henne och är svåra. “Det får mig att känna mig levande” säger hon med ett stort leende på läpparna. Detta är egentligen också något som är radikalt i dagens värld. Majoriteten av oss kommer aldrig att bli olympiska guldmedaljörer, men vi alla kan göra vad vi vill. Vi alla kan anstränga oss och bli bättre på saker. Allting handlar inte om att vinna eller förlora, det handlar om att våga göra vad vi älskar, våga vara oss själva och att inte falla för lätt för trycket att allt ska vara så lätt hela tiden. 

Jag har aldrig riktigt haft någon förebild eller hjälte för den delen. Jag har alltid undrat lite vad det är som folk menar när de säger att de har en förebild. Jag har tyckt om många människor och tyckt att många gör bra konst eller bara är coola och modiga. Men aldrig tidigare har jag känt riktigt såhär starkt. Jag vill verkligen ha hennes mindset och applicera det på mitt liv. Allting handlar inte om att tävla. Allting behöver inte vara lätt. Man får ta en paus om man behöver. Man ska alltid vara sig själv, för det är det enda sättet att befria sig själv från allting som samhället eller andra tycker att man ska vara.