Hur fria är vi egentligen i våra yttranden?


En krönika från bokmässan i Göteborg

Av Tiffany Fahlnaes

Under dessa dagar som jag har spenderat på bokmässan har jag besökt ett antal olika seminarier och föreläsningar. Vad har jag tagit mig an av detta? Mycket. Skulle jag kunna skriva mycket om det? Absolut. Ändå är det någonting annat som är fastetsat i mitt huvud: hur engagerade är vi svenskar egentligen i saker och ting? Visst, vi är alla väldigt accepterande gällande allt, eftersom det är vad vi ska vara, eftersom det är vad vi förväntas att vara. Men hur originella är vi egentligen i våra tankar? Vi kan säga en sak, och sedan en annan, endast för att hålla med eftersom det är vad som ”anses” vara rätt. Har vi svenskar förlorat vår originalitet?

Varje dag går jag förbi en mängd olika människor, som inte alls urskiljer sig vidare mycket från varandra. Hur ofta ser man en människa som man verkligen tänker ”wow” om, och när man väl gör det får man inte en indikation om att den människan är ”konstig”? Självklart har vi kommit långt i tänket gällande ”vad som är accepterat och vad som inte är det”, och linjerna mellan dessa två börjar bli allt mer suddiga. Men ändå finns det en indikation, någonting inom en som säger ”detta är inte riktigt rätt”.

Vi svenskar är så fast bestämda om att en tanke är den rätta, och vad denna tanke är varierar från tid till tid, men oavsett vad så är det den som är den accepterade, och andra tankar som anses vara ”fel”. Det behöver nödvändigtvis inte vara hela Sverige, utan det kan vara inom olika grupper, olika samhällsklasser, till och med olika skolklasser. Oavsett vilket, är det oftast så att man känner sig annorlunda i sina tankar och att man helt enkelt anpassar sina tankar och åsikter för att smälta in med de andra. Detta är vad som är starten till att vi förlorar vår originalitet, vår egenhet. Det handlar inte om att vi inte har originella tankar, det handlar om att vi förtränger dem. Stänger dem ute för att istället anamma något som inte är vår egentliga åsikt, för att vi är rädda för att bli avfärdade, att stå på egna ben, oavsett om det är innanför eller utanför samhället.

När jag lyssnade på seminariet ”Be who you are – HBTQ i barnlitteraturen” med Alex Gino, Sara Lövestam och Ulrika Westerlund, uppmärksammade jag en hel del intressanta saker de nämnde. Utöver det huvudsakliga temat de pratade om, som för övrigt också är viktigt, kom det även på tal om hur barnen formas av samhället och av sina föräldrar, och hur det påverkar hur de utvecklas som personer. Jag tycker detta är vad som i grund och botten är starten till hur det kan ha kommit att bli såhär, hur det har kommit att bli att vi allt mer låter oss drivas bort från oss själva. De som har den största influensen i vårt liv är just våra föräldrar, och hela vår ungdom försöker vi få bekräftelse från dem, oavsett om det innebär att göra någonting man inte tycker om, bete sig på ett annorlunda sätt eller anpassa sitt liv efter deras. Detta är egentligen hur vi reagerar med de flesta relationer vi har, vi försöker att tillfredsställa folk, till exempel att få dem att skratta eller att få dem känna på samma sätt som vi gör.

Jag vill inte säga att Sverige är ett land där det inte är tillåtet att tänka själv och att vara originell, för det är det absolut, men problemet är att det tar oss alldeles för lång tid för oss som individer att nå dit. Vi inser inte att det faktiskt är okej att yttra sin åsikt utan att andra människor håller med en. Vi måste fortsätta att ta oss an andras tankar och åsikter, men samtidigt måste vi också lära oss att värna om våra egna.

/ Tiffany Fahlnaes, Skoltidningen Hvitsnurran

Göteborg 2016