Hur fria är vi egentligen i våra yttranden?


En krönika från bokmässan i Göteborg

Av Tiffany Fahlnaes

Under dessa dagar som jag har spenderat på bokmässan har jag besökt ett antal olika seminarier och föreläsningar. Vad har jag tagit mig an av detta? Mycket. Skulle jag kunna skriva mycket om det? Absolut. Ändå är det någonting annat som är fastetsat i mitt huvud: hur engagerade är vi svenskar egentligen i saker och ting? Visst, vi är alla väldigt accepterande gällande allt, eftersom det är vad vi ska vara, eftersom det är vad vi förväntas att vara. Men hur originella är vi egentligen i våra tankar? Vi kan säga en sak, och sedan en annan, endast för att hålla med eftersom det är vad som ”anses” vara rätt. Har vi svenskar förlorat vår originalitet?

Varje dag går jag förbi en mängd olika människor, som inte alls urskiljer sig vidare mycket från varandra. Hur ofta ser man en människa som man verkligen tänker ”wow” om, och när man väl gör det får man inte en indikation om att den människan är ”konstig”? Självklart har vi kommit långt i tänket gällande ”vad som är accepterat och vad som inte är det”, och linjerna mellan dessa två börjar bli allt mer suddiga. Men ändå finns det en indikation, någonting inom en som säger ”detta är inte riktigt rätt”.

Vi svenskar är så fast bestämda om att en tanke är den rätta, och vad denna tanke är varierar från tid till tid, men oavsett vad så är det den som är den accepterade, och andra tankar som anses vara ”fel”. Det behöver nödvändigtvis inte vara hela Sverige, utan det kan vara inom olika grupper, olika samhällsklasser, till och med olika skolklasser. Oavsett vilket, är det oftast så att man känner sig annorlunda i sina tankar och att man helt enkelt anpassar sina tankar och åsikter för att smälta in med de andra. Detta är vad som är starten till att vi förlorar vår originalitet, vår egenhet. Det handlar inte om att vi inte har originella tankar, det handlar om att vi förtränger dem. Stänger dem ute för att istället anamma något som inte är vår egentliga åsikt, för att vi är rädda för att bli avfärdade, att stå på egna ben, oavsett om det är innanför eller utanför samhället.

När jag lyssnade på seminariet ”Be who you are – HBTQ i barnlitteraturen” med Alex Gino, Sara Lövestam och Ulrika Westerlund, uppmärksammade jag en hel del intressanta saker de nämnde. Utöver det huvudsakliga temat de pratade om, som för övrigt också är viktigt, kom det även på tal om hur barnen formas av samhället och av sina föräldrar, och hur det påverkar hur de utvecklas som personer. Jag tycker detta är vad som i grund och botten är starten till hur det kan ha kommit att bli såhär, hur det har kommit att bli att vi allt mer låter oss drivas bort från oss själva. De som har den största influensen i vårt liv är just våra föräldrar, och hela vår ungdom försöker vi få bekräftelse från dem, oavsett om det innebär att göra någonting man inte tycker om, bete sig på ett annorlunda sätt eller anpassa sitt liv efter deras. Detta är egentligen hur vi reagerar med de flesta relationer vi har, vi försöker att tillfredsställa folk, till exempel att få dem att skratta eller att få dem känna på samma sätt som vi gör.

Jag vill inte säga att Sverige är ett land där det inte är tillåtet att tänka själv och att vara originell, för det är det absolut, men problemet är att det tar oss alldeles för lång tid för oss som individer att nå dit. Vi inser inte att det faktiskt är okej att yttra sin åsikt utan att andra människor håller med en. Vi måste fortsätta att ta oss an andras tankar och åsikter, men samtidigt måste vi också lära oss att värna om våra egna.

/ Tiffany Fahlnaes, Skoltidningen Hvitsnurran

Göteborg 2016

Fler artiklar som kan intressera dig

  • Sluta använd miljön som om det vore en engångsgrill

    Om jag hade fått en krona varje gång någon sagt till mig att jag som individ inte gör någon skillnad, skulle jag vid det här laget ha varit stenrik. Jag hade kunnat glida runt utan den minsta tanke på de problem vi har i samhället, eller i världen för den delen. Lyxen att kunna köpa allt, allt sådant jag undviker idag. Och kanske extravagansen att slippa höra ännu en person säga ”men det spelar faktiskt ingen roll.”

  • Yttrandefrihet har ingen åldersgräns

    – Ungdomars mediaanvändning ur ett vuxet perspektiv Yttrandefrihet är temat för årets bokmässa och i seminariet “Yttrandefrihet har ingen åldersgräns” intervjuade Peter Becker fyra stycken vuxna människor, alla aktiva inom media, om hur man kan nå ut till ungdomarna genom sociala medier. De fyra gästerna var Olle Wästberg, Helena Dal, Dilsa Demirbag­Sten och Brit Stakston. Olle Wästberg, som ledde 2014 års demokratiutredning, säger bland annat att de vuxna måste komma till ungdomarna istället för att locka ungdomarna till de vuxnas medier. Han berättar ungdomarna idag är mer intresserade i samhällsdebatten än för 30 år sedan. Däremot är det få ungdomar som går med i politiska partier utan istället är aktiva på sociala medier. Han säger också att politikerna inte bör använda Facebook som en anslagstavla utan att de istället bör skapa en dialog där, så att ungdomar kan känna sig inkluderade i politiken och inte bara känna det som att de tittar på. Helena Dal, verksamhetsansvarig för statens mediaråd, berättade om statens medieråd som kartlägger ungdomars medieanvändning varannat år. Deras uppgift är att stärka och skydda ungdomar på nätet. Dilsa Demirbag ­Sten, författare, debattör och frilansjournalist berättade om berättarministeriet. Berättarministeriet är en organisation som anordnar skrivarverkstäder i områden med hög arbetslöshet. Deras ambition är att barnen ska lära sig att tänka kritiskt och upptäcka hur kul det är att läsa och skriva. Hon betonade att det är viktigt att, även om internet är en bra källa, ställa kritiska frågor och ifrågasätta informationen som de hittar. De har hjälpt 35 000 barn hittills och resultatet är positivt. Brit “Mediagurun” Stakston, bland annat aktiv i kampen för att fria Dawit Isaak, berättade om hur ungdomar använder Twitter för att sprida sina åsikter och debattera. Hon menar att det är ett viktigt forum och hon sade att det är viktigt att öppna upp för debatt. Vi tycker att innehållet var bra men att det inte var konsekvent för temat. Samtidigt känns det lite konstigt att ett seminarium om ungdomars mediaanvändning inte inkluderade någon ungdom. Om man vill inkludera dagens ungdomar i debatter och median tycker vi att det kan vara en bra idé att de bjuder in några ungdomar. Av: Nils Walter och Fanny Åhl Norling, Hvitsnurran