Imenella om boken, traumat och överlevnad

När Imenella var liten bröts hennes barndom upp av kriget i Somalia. Hon blev tvungen att fly tillsammans med sin mamma till Nairobi, och där blev tryggheten kortvarig. Mamman tvingades resa vidare till Sverige och Imenella blev ensam kvar. Händelsen i barndomen har satt djupa spår. I debutboken Jag ska vara drottning här har hon skrivit fram sitt eget liv och hur hon har överlevt det.

Det är en solig eftermiddag i mitten av mars och den internationella litteraturfestivalen i Uppsala hålls för nionde gången. I katedralskolans aula pågår programpunkten Rapmusik för gymnasieskolor. Bänkraderna längst fram har fyllts av elever. På scenen sitter Iman Kalzon Mohamed Abdirizak, eller Imenella, som hon kallar sig. Hon blir intervjuad av journalisten Edgar Mannheimer, bland annat om sin nysläppta självbiografi. Festivalens tema är mod och motstånd. Två ord som Imenella själv inte riktigt vill identifiera sig med. Ändå är det just mod som publiken ser i henne. Kanske för att hon har gjort det svåraste av allt, berättat.

I boken Jag ska vara drottning här skriver hon om livet i Tensta, hur det är att bära på trauma, och att försöka förstå sin historia och sin relation till sin mamma. På scenen i katedralskolan berättar hon att boken blev ett sätt att fria sig själv från det som varit.

– Det är som en dagbok, fast för hela Sverige.

Imenella säger att hon alltid har arbetat mot överlevnad. Relationerna i hennes liv har burit både stor smärta men också hjälpt henne att läka. Mamman, som är en central person i boken, lämnade henne som liten. Men ur ilskan som följde berättar Imenella att förståelse har vuxit fram.

– Det kan inte ha varit lätt att lämna sitt barn. Om någon bara hade förklarat varför tidigare hade jag nog inte känt mig lika arg och besviken, säger hon.

Hon berättar om hur tystnaden lagt sig som ett täcke över hennes trauma. Hur det gjort att hon glömt och sedan slutat tro på sina egna minnen. Idag går hon i psykoterapi, men känslan av att någon när som helst kan lämna henne lever kvar. Att berätta sin historia betyder inte att den är färdig, eller att hon kan lämna den bakom sig helt.

– Jag kommer nog aldrig vara helt läkt. Men jag behöver inte längre låtsas som att jag är det, säger hon.

Även i musikbranschen har hon kämpat med överlevnad. Idag är Imenella en självklar röst inom svensk musik som rappare, dansare och koreograf. 2019 fick hon Grammisgalans pris för årets nykomling. Musiken blev en paus, ett sätt att bearbeta det svåra, att skapa något eget, och att överleva. Imenella riktar orden till alla unga tjejer som sitter framför henne i publiken.

– Man får ha skinn på näsan som kvinna för att klara sig i musikbranschen. Men då är det också lätt att få divastämpeln.

Hon berättar att titeln på boken inte handlar om att vara kaxig, vilket är en stämpel som hon länge behövt leva upp till. Det har ibland hindrat henne från att få vara sårbar. Men med denna bok har hon tillåtit sig själv få vara det. Jag ska vara drottning här är mer som självpeppande ord, förklarar hon. 

– Jag har alltid vetat att det funnits ett kvinnligt vakuum, och det ville jag fylla. Jag vet inte vart självförtroendet kom ifrån, svarar Imenella och skrattar.

I publiken sitter unga gymnasieelever som drömmer sig bort till scenen, och flera räcker upp handen för att ställa henne en fråga. “Hur vågade du tro på dig själv?”, frågar en tjej.

Imenella menar att viljan är viktig. Att det är den som kommer avgöra om man klarar sig bra och tar sig framåt i vilken situation det än handlar om. Att det är så man överlever.

– Delulu is the sululu, säger hon med ett leende och fortsätter sedan mer allvarligt. Jag tror att man känner när det är rätt och då måste man våga lita på den känslan.