Recension: Creekbed Carter Hogan – En oas i festival kaoset

Under den sista dagen av Roskilde snubblade jag in i festivalens minsta konsertlokal, Gloria, strax efter halv ett i jakt på skydd från regnet som öste ner över festivalområdet. Just när jag kom in i lokalen stod den amerikanska country- och folksångaren Creekbed Carter Hogan på scen. 

Omgiven av växter ritade hen en mustasch på överläppen med tuschpenna. En välkommen undanflykt från skräptäckta gräsmattor och skränande tonåringar. Med gitarren i högsta hugg började Hogan spela på publikens hjärtsträngar och gav liv till en rogivande oas i festivalkaoset.

Den intima scenen skapade den perfekta mötesplatsen för festivalbesökarna. Creekbed Carter Hogans personliga låttexter om hens katolska barndom och erfarenheter som transperson vävdes samman med träffsäker humor, slagkraftiga monologer och filosofiska utläggningar. Den växtrika scenen blommade vidare i texterna som drar liknelser mellan naturen och Hogans upplevelser i låtar som “Sycamore” och “Lord, Make Me a Scorpion”. Hogan uppmärksammar rötterna hen härstammar ifrån och använder sin sång som ett svärd som befriar hen från det förtryck som präglar hens ursprung.

Creekbed Carter Hogan är inte intresserad av att vända bort blicken från verkligheten som försiggick och fortsätter att försiggå utanför konsertlokalens väggar, det inhägnade festivalområdet, eller landets gränser. Hogans långa monolog om hur allt lidande är gemensamt lidande och hens sammankoppling mellan folkmord i Gaza, klimatförändringar, hotade rättigheter för HBTQ+ personer, människor med funktionsnedsättningar och folk som tillhör den globala majoriteten möttes av publikens jubel. Ett jubel som sköljde över festivalens eskapistiska stämning. 

Inne på Gloria gavs intrycket att festivalbesökarna inte endast var på Roskilde för att undfly verkligheten, utan för att söka gemenskap i det kollektiva lidandet. Ett lidande som Hogan bemötte med sin kristallklara stämma och bevisade musikens förenande kraft i ett folkhav som sträckte sig långt utanför den lilla konsertlokalen.

Med liknelser dragna till folkikonerna Nick Drake och Karen Dalton, och en avslutande tolkning av countrysångaren Willie Nelsons Taco Bell-reklamjingel “Rose Tattoo”, följer Creekbed Carter Hogan de musikaliska traditionerna och utmanar samtidigt deras gränser. Tillsammans med en ny generation av HBTQ+ artister luckrar Hogan upp jorden i ett ingenmansland och ger utrymme för nya röster att ljuda och nya berättelser att spridas. I låtarna får utanförskapet en plats att gro.