Sluta hylla stress – ”Dags att ifrågasätta normen som gör att unga tvingas välja mellan hälsa och karriär.”

Vi måste sluta hylla övertid, stress och överengagemang som något eftersträvansvärt. Att inte sova tillräckligt, hoppa över måltider, aldrig återhämta sig och prioritera bort familj och vänner borde inte vara något att applådera för. 

Vi befinner oss i en kultur där överprestation hyllas och förväntas. Övertid, mertid och att ständigt förväntas ställa upp på arbetsplatsen är vardag för många. Det är som att ju mer vi åstadkommer, desto mer värde har vi som människor. Vi hyllas för det obekväma, orimliga och ohälsosamma. Det innebär att man arbetar till gränsen av sin förmåga – ibland bortom den. Det är inte tecken på styrka eller framgång, utan snarare ett tecken på att något är fel i vårt samhälle. Ska vi verkligen behöva ge allt tills kroppen säger stopp för att ändå känna att vi inte räcker till? 

Det börjar tidigt. Redan i skolan lär vi oss att prestation är lika med värde. Den som pluggar hela natten, stannar efter skolan och aldrig frågar om hjälp får ett erkännande. Sen fortsätter det när man kommer in i arbetslivet. Att jobba över, vara tillgänglig på kvällar och aldrig riktigt stänga av. Men den som sätter gränser blir ifrågasatt. Är du verkligen motiverad? Har du rätt driv? Är du på rätt plats?

Jag minns en period då jag jobbade konstant. Timmarna flöt ihop, såväl som dagarna. Jag fick beröm för mitt engagemang. Men samtidigt sov jag dåligt, tappade aptiten och började glömma saker. Kroppen sa nej, men samhället sa ja.

Stressrelaterad ohälsa ökar

De senaste decennierna har det skett en ökning av stress och psykisk ohälsa bland unga, enligt Folkhälsomyndigheten. Skolprestationer, arbetslöshet, men också arbetsmiljö anges som orsaker. Hur bör skolan, arbetsmarknaden och samhället ta sitt ansvar här? 

Det är helt ärligt en paradox som många unga står inför. Att sträva efter att leva ett hälsosamt liv, med balans mellan arbete, fritid och återhämtning, men samtidigt nå upp till alla förväntningar som man ställs inför. Man ska vara driven, flexibel och anpassningsbar men också ha tid för träning, vänner och intressen. Det går inte ihop. Ändå är det normen.

Stress, utbrändhet och psykisk ohälsa är inte bara ett individuellt problem utan snarare symptom på en större systematisk fråga om hur vi värderar arbete och prestation. En kultur där det är mer accepterat att bränna ut sig än att sätta gränser. 

Tänk vad fint att bli kallad driven. Det låter som en komplimang, men betyder ofta att man svarar på mejl kl 22:50 utanför sin arbetstid, att man aldrig sagt nej och att man nästan alltid bär med sig jobbet hem. Sömnlöshet är ett tecken på att du tar jobbet på allvar, stress visar att du är engagerad och ångest visar att du bryr dig. Ja för i Sverige är inte utbrändhet ett varningstecken idag, utan ett karriärsteg.

Unga betalar priset för prestationskultur

I många branscher anses det normalt att ständigt arbeta övertid, utanför eller mer än sin ordinarie arbetstid, vilket kan skapa en arbetsmiljö där det är svårt att säga nej. Unga som ofta är i början av sina karriärer, känner sig pressade att anpassa sig till dessa förväntningar för att inte betraktas som mindre engagerade eller mindre ambitiösa. 

Vi måste sluta hylla människor som alltför ofta hamnar i denna spiral. Vad är syftet med arbetet om det skadar oss i längden? Ska allt fler unga verkligen behöva betala ett så högt pris för sina arbetsinsatser, allt för att sedan skadas? Alldeles för många bär sin stress som ett hedersmärke, inte för att vi inte vet att det inte är bra utan för att samhället faktiskt normaliserat det. 

Och när vi väl tagit oss modet att säga att vi inte orkar mer, svarar samhället ”Vad synd.. men du kan väl jobba 50% i väntan på att bli frisk igen?” Som om lösningen på att ha blivit sjuk är mer arbete. Fast lite mindre.

Hälsa är inte ett hinder för framgång

Trots att vi ofta pratar om vikten av återhämtningen och balans, händer det ytterst lite för att skapa förutsättningar för det. Istället sätter vi rekord på sjukskrivningar. Vi säger att vi vill må bra, men applåderar motsatsen och ser upp till alla som gör tvärtom. Den som arbetar mest, den som är tillgänglig dygnet runt och bränner ut sig för andras skull. Det är som att utbrändhet har blivit ett kvitto på att man har tagit ansvar. Som om hälsa är ett hinder för framgång.

Nej tolkas som brist på lojalitet. Lunch, sömn och helg blir lyx snarare än rättighet. Unga vuxna står inför valet mellan hälsa och karriär – och båda valen innebär dåligt samvete.

Det är hög tid att ifrågasätta normerna som gör att unga tvingas stå mellan dessa val. Vi behöver ett samhälle där man inte känner skuld över att säga nej och där återhämtning inte är tecken på svaghet utan en självklar del på ett hållbart liv. Vill vi se en ljus framtid behöver vi sluta hylla det som kostar mer än vad vi kanske är beredda att erkänna.

Jag vill inte hyllas för att bränna ut mig. Jag vill inte bli duktig till döds. Jag vill bli respekterad för att jag väljer att hålla i längden.