Vi måste sluta hylla övertid, stress och överengagemang som något eftersträvansvärt. Att inte sova tillräckligt, hoppa över måltider, aldrig återhämta sig och prioritera bort familj och vänner borde inte vara något att applådera för.
Vi befinner oss i en kultur där överprestation hyllas och förväntas. Övertid, mertid och att ständigt förväntas ställa upp på arbetsplatsen är vardag för många. Det är som att ju mer vi åstadkommer, desto mer värde har vi som människor. Vi hyllas för det obekväma, orimliga och ohälsosamma. Det innebär att man arbetar till gränsen av sin förmåga – ibland bortom den. Det är inte tecken på styrka eller framgång, utan snarare ett tecken på att något är fel i vårt samhälle. Ska vi verkligen behöva ge allt tills kroppen säger stopp för att ändå känna att vi inte räcker till?
De senaste decennierna har det skett en ökning av stress och psykisk ohälsa bland unga, enligt Folkhälsomyndigheten. Skolprestationer, arbetslöshet, men också arbetsmiljö anges som orsaker. Hur bör skolan, arbetsmarknaden och samhället ta sitt ansvar här?
Det är helt ärligt en paradox som många unga står inför. Att sträva efter att leva ett hälsosamt liv, med balans mellan arbete, fritid och återhämtning, men samtidigt nå upp till alla förväntningar som man ställs inför.
När unga arbetar mer än vad de borde, hyllas de för sin arbetsmoral. Stress, utbrändhet och psykisk ohälsa är inte bara ett individuellt problem utan snarare symptom på en större systematisk fråga om hur vi värderar arbete och prestation. En kultur där det är mer accepterat att bränna ut sig än att sätta gränser.
I många branscher anses det normalt att ständigt arbeta övertid, utanför eller mer än sin ordinarie arbetstid, vilket kan skapa en arbetsmiljö där det är svårt att säga nej. Unga som ofta är i början av sina karriärer, känner sig pressade att anpassa sig till dessa förväntningar för att inte betraktas som mindre engagerade eller mindre ambitiösa.
Vi måste sluta hylla människor som alltför ofta hamnar i denna spiral. Vad är syftet med arbetet om det skadar oss i längden? Ska allt fler unga verkligen behöva betala ett så högt pris för sina arbetsinsatser, allt för att sedan skadas? Alldeles för många bär sin stress som ett hedersmärke, inte för att vi inte vet att det inte är bra utan för att samhället faktiskt normaliserat det.
Trots att vi ofta pratar om vikten av återhämtningen och balans, händer det ytterst lite för att skapa förutsättningar för det. Istället sätter vi rekord på sjukskrivningar. Det är dags att vi frågar oss själva vad mer vi måste till för att förändra detta.
Det är hög tid att ifrågasätta normerna som gör att unga tvingas välja mellan hälsa och karriär. Vi behöver ett samhälle där man inte känner skuld över att säga nej, där återhämtning inte är tecken på svaghet utan en självklar del på ett hållbart liv. Vill vi se en ljus framtid behöver vi sluta hylla denna norm – för det kostar mer än vad vi kanske är beredda att erkänna.
Reporter
Hanna Kassaye, Ung Press
