”Det enda jag vet är att jag ingenting vet”, uttalade sig den grekiske filosofen Sokrates i en stund av inspiration. Trots sin del i den dåtida kulturella blomstringen reflekterade han över människans begränsade vetskap. Men varifrån kom denna tanke? Var det enbart en vilsen mans insikt i sin egen oförmögenhet, eller en djupare inre åskådning av ett desorienterat sinne utan fäste?
Självkännedom är i alla fall ett måste nu när vidareutbildningsvalet nalkas för tusentals unga landet runt. Många tvingas klura på vad de vill ska ligga framför dem. Bland dessa finns ambitiösa, högpresterande elever på jakt efter ny kunskapsinhämtning eller en inblick i ett visst område. Valmöjligheterna är många, men desto större är kraven som ställs.
Vari ligger drivkraften att uppnå de högt satta målen? Själv har jag grubblat länge och väl över vad som sporrar mig. Och inte kan jag ärligt säga att törsten efter kunskap eller chansen till nya vidder är det som driver mig. Snarare är det möjligheten till ett bra liv, möjligheten att skörda frukten av hårt arbete. Visst är ”ett bra liv” att tänja på relativitetens gränser, men tanken kvarstår: Nuet kan nedprioriteras på bekostnad av framtiden. Självklart gäller detta inte alla, men det är förbluffande att ens blotta tanken dyker upp. Borta är de drömmar som fyllde barndomen med hopp, om än barnsliga och orealistiska. Bara ett tomt skal av förväntningar på framtiden består.
Oavsett vad man erfarit är valet efter gymnasiet trots allt ett viktigt steg in i vuxenlivet. Just högpresterande elever kan lägga extra stor vikt vid detta val då summan av det hårda arbetet som lagts ner inte kan förkastas. När det väl kommer till kritan måste allt gå rätt till. Men pressen som behöver axlas för att nå upp till dina egna förväntningar är betungande. I rökmolnet av tonår, identitet och okunskap måste plugg prioriteras. Allt för att känna sig tillfredsställd med sig själv, allt för att inte svika de som stödjer en. Vad består annars än en bortkastad begåvning? Blott en besvikelse som inte visste sitt eget bästa.
”Det enda jag vet är att jag ingenting vet”. Kanske var Sokrates vilsen i alla tankar som florerade runt honom. Kanske såg han försöken till att logiskt kartlägga världen som futila. Men mitt i allting lät han sitt eget jag fortsätta vara, om så hans jag ingenting visste.
Vad vet du? Inte kan någon människa med säkerhet påstå sig veta vad som väntar framöver. Antagligen är du medveten om det krav du har på dig själv. Är du överväldigad? Vägen vidare är svår att tyda, men även retrospektivt kan det vara svårt att begripa vad som format en. Samhällets prioriteringar lever i direkt anknytning till våra tankar, men våra egna värderingar, önskemål och avsikter är något avskilt. Eller är det verkligen något privat? Förmodligen väger närståendes tankar tungt, i alla fall om man värdesätter vad som sägs. Kanhända att externa förväntningar direkt riktats mot dig. Men dina aspirationer måste trots allt vara dina egna önskemål, annars skulle du inte lägga ner så mycket tid, eller?
Mitt i all osäkerhet och allt tvivel finns ändå ett ljus. En sida som ifrågasätter, funderar och söker efter något bättre. Ett ljus som inte vill jaga efter vind, utan som snarare vill påverka. I batalj med underminerande tankar måste en väg framåt finnas. Din väg. Om så externa förväntningar smälter samman med dina egna, eller om du saknar tilltro till dig själv, fall inte ner modlös. Låt inte osäkerheten stoppa dig. Våga drömma, våga ifrågasätta och framför allt; våga vara rotlös ett tag. Det är där, i ovissheten, som vi hittar oss själva.
Text: Dennis Larsson
Bildkälla: Pixabay
