Låt europeisk socialrealism rädda oss från amerikansk kulturimperialism

Alla minns när populärkulturen förändrades för evigt, alltså när Charli XCX 2024 släppte brat. Albumet satte tonen för en ny era, där sunk, sex, och cigg var det som krävdes för att vara elit. Det ofta ohälsosamma brat-idealet fick sin kritik, men det som stack ut för många var att albumet var genuint brittiskt, och att det med kola och autotune så skiftade XCX idealet från en amerikansk girl next door, till den europeiska festtjejen i gårdagens smink. 

Jag var på Göteborgs filmfestival, ett väldigt obratigt event om man ser till den pensionerade medelåldern i publiken. Bioindustrin dör ut, men det märktes inte av på festivalen. Även om de flesta var över sextio, fanns det fläckar av ungdomar i de fullsatta salongerna. 

Det är jag och mina vänner, såsom alla andra i min generation,  som är en del av problemet:  Vi går aldrig på bio. Vi kan skylla på dagens biopriser, men också att vi verkar vara totalt ointresserade av vad som visas. Vi är vana vid att kurera våra egna estetiker som vi bygger vår persona på, det vi konsumerar måste kunna bli en del av vår person. Våra recensioner tar form i ompublicerade videor på TikTok, estetiskt tilltalande sparade bilder på Pinterest, och citat som titlar på instagraminlägg, allt i hopp om att omvärlden ska tolka en på rätt sätt. Tyvärr är de blockbusters som idag produceras inte sådana, de är enbart gjorda för att falla alla i smaken. Ingen har någonsin hittat en del av sin identitet i Jeff Bezos nya miljardsatsning på Amazon Prime med botoxproppade huvudroller. Identitet hittar man i det som speglar ens värld. 

 Är man född efter andra världskriget har man blivit matad med Coca Cola via modersmjölken. Allt vi ser verkar vara amerikanskt, den del av Amerika som består av vita leenden och barbecuefester vid poolen. Genom film och teve har USA tryckt ut  sin plastiga kultur  så effektivt att svenskar kan mer om vad Kim Kardashian äter till frukost än om  sina grannländer. 

USA har i årtionden varit varje européers våta dröm, ända tills dess att Trump valdes på nytt till president 2024. Vi ser nu mer än någonsin sprickorna i USA:s fasad. Vi ser den systematiska rasismen, hyperkapitalismen, och klasskillnaderna. 

Unga idag fantiserar inte längre om USA. Istället växer en europeisk stolthet fram.  Inte för att vi bor i Europa, utan för att vi inte bor i USA. Våra största svenska verk är något helt annat än Hollywoods drömfabrik. Dom kallar oss mods, tillsammans, låt den rätte komma in är alla svenska filmer, med finkulturstatus som skildrar den råa verkligheten. Vi är stora fans av vår egen misär, vi kan via film knyta starka kulturella band med resten av det miserabla Europa. 

Den irländska filmen Christy var en av filmfestivalens höjdpunkter enligt mig. Socialrealism klassas den som, och det är det. Christy är en ung kille som efter ett flertal placeringar i olika familjehem får bo med sin bror i sin gamla irländska hemstad. Utan något kontaktnät, förutom sin bror och dem som känt hans bortgångna mamma, behöver han klura ut vad han ska göra med sitt liv innan han fyller arton. På pappret låter filmen lite som ett tragiskt “best foreign film” bete, och det är just därför vi måste skilja tragik från realism. 

För Christy är en otroligt rolig film. Den visar mer hur det är att vara tonåring än att vara ett fosterbarn med medfödd drogproblematik. Christy är en uppfriskande tonårsskildring vars mörkaste stunder tillåts vara mörka och de ljusaste ljusa. 

Sanningen är att unga inte är uppdelade som i en 2000-tals amerikansk chick flick där lunchrummet består av goda nördar och konstnärssjälar på ena sidan, och onda mobbare och gräsrökare på andra. I verkligheten finns det inga lunchbord som separerar duktiga och stygga, för vi alla vill bara fly samma press som samhället, framtiden, och familjen ger oss. Christy visar oss en sådan verklighet. Den visar oss hur det är att vara ung. 

Även högerblocket har nu klassat USA som fiende medan mainstreamen har hyllat Charli XCX. Vi rör oss från den amerikanska drömmen, mot acceptansen av den europeiska mardrömmen. Unga är trötta på den opersonliga amerikanska kulturen, och därför även de blockbusters på bio som speglar den. 

Vi kräver något mer, något för oss. För att filmindustrin ska överleva måste den adapteras till den nya generationen av biotittare. Filmindustrin måste lära sig från Christy och Brat, råa skildringar av europeiskt liv lockar de unga europeer som lever de. Filmindustrin måste låta europeisk socialrealism rädda oss från amerikansk kulturimperialism.