Min första filmfestival

När jag fick tipset av en kompis att man kan hänga med Ung Media Sverige och bevaka Göteborg Film Festival blev jag genast nyfiken. Att få se på hur mycket film jag vill (gratis), och sedan skriva en krönika om allt lockade mig. Men jag har aldrig gjort det här förut. Och det blev inte som jag hade förväntat mig. 

Den första jag såg var Nino (regi: Pauline Loqués, Frankrike), klockan 10:15 på den gamla arbetarteatern Aftonstjärnan, tillsammans med ett annat filmfan från Göteborg. Trots att jag var ganska sömnig och att sätena hade lite benutrymme, så var det en mysig start på veckan.  Efter den gick jag och såg Bulk (regi: Ben Wheatley, Storbritannien) på Biopalatset (min kompis skulle iväg och intervjua Adam Lundgren!!). Det var en mycket märklig film om dimensionshoppande, med hemmagjorda specialeffekter, överdrivna stilval och torr humor. Det märktes ganska tydligt i min salong att många inte var med på filmens våglängd. Det här var den enda film jag såg under festivalen som inte fick en applåd efteråt, och när jag gick ut på gatan, tjuvlyssnade jag på ett äldre damsällskap som uttryckte hur kass de tyckte den var. Filmen hade även en midnattsvisning, och i en sådan miljö tror jag verkligen att den gick hem.

Den sista filmen jag såg under min första dag var Sirāt (regi: Oliver Laxe, Spanien/Frankrike) kl 22:30, eftersom den precis hade blivit Oscarsnominerad. Trots det faktumet upplevde jag att filmen inte var särskilt omtalad under festivalen, så det var till min glada förvåning när jag såg kön utanför Capitol, som var så pass oändlig att jag tvivlade på om det ens skulle finnas platser kvar. Men jag kom in, och tack och lov för det! Jag vädjar en att se filmen helt blind (precis som jag gjorde), för det var utan tvekan en av de mest hjärtklappande bioupplevelserna jag haft i mitt liv. Hela publiken satt som på nålar! Jag kan (milda spoilers) avslöja att det förekom minor i filmen, och när jag senare gick hemåt, genom Haga tillsammans med andra ärrade biobesökare, hördes (jag skojar inte) en explosion! I själva verket var det en bil som hade krockat med en container, men sättet alla hoppade till runt mig bevisade hur starkt filmen hade påverkat oss. Det är filmer som Sirāt som biografer är skapta för.

Den näst mest oslagbara kvällen under festivalen var när jag var på Draken för andra gången (efter den otäckt gripande Hind Rajab – rösten från Gaza) och såg The History of Sound (regi: Oliver Hermanus, USA/Storbritannien). 

Allt började som vanligt, en presentatör kom upp och berättade om nödutgångarna, men plötsligt bytte talet riktning och handlade istället om filmfestivalens VD, Mirja Wester. Rätt som det var fick jag bevittna Westers avtackning och istället för ett romantiskt drama med guldgossarna Josh O’Connor och Paul Mescal, hade det brutit ut en stor firmafest på scenen, till tonerna av Tina Turners The Best. Man fick liksom en titt bakom kulisserna, och det hela var en bitterljuv hyllning till människorna (eller människan i detta fall) som gör festivalen möjlig. 

Vid slutet av festivalen hade jag sett det där läskiga introt med Alexander Karim och David Dencik totalt 10 gånger, och det hade bara blivit bättre för varje gång. 

Om jag ska sammanfatta denna galna vecka, så skulle jag främst säga “tack”. Tack för denna otroliga möjlighet jag fick och för en oförglömlig första festivalupplevelse. Jag må ha varit trött, iskall, stressad över att boka biljetter, och lätt traumatiserad över Göteborgs nattliv (där folk uppenbarligen kör in i containrar), men jag har också fått umgås med kompisar, uppleva nya perspektiv när det kommer till filmskapande, och känna att jag är del av något större – filmens obesegrade gemenskap som sträcker sig över hela jordklotet. Samma tid nästa år?