Livet i torn N

Kl. 6.30, “beep, beep, beep” låter mitt alarm, lite dovt eftersom mina öronproppar fortfarande är i. Jag kryper ur min sovsäck, tar osmidigt på mig mina kläder i tältet och går ut. Den svettiga tältluften är äntligen borta och jag kan andas igen. Jag promenerar bort mot tornet, som egentligen är två containrar staplade på varandra för att kika till att alla är där för sitt morgonskift (7-15). De flesta av oss valde att sova nära tornet för att ha nära till jobbet, men det blev i utbyte mot volontärcampingens tystnad, lugn och renlighet. Ett byte som några av oss ångrat – några dagar in. 

Alla morgonjobbare verkar ha lyckats ta sig upp och de trötta nattjobbarna kan äntligen krypa in i sina varma tält. Dagens uppgift är som många andra dagar att se till att alla tälten i campet håller sig innanför linjerna (för att brandbilar ska kunna köra runt). Därtill ska vi även dela ut sopsorteringspåsar som i bästa fall blåser i väg direkt, eller annars bara tvingas ligga och iaktta de danska tonåringarna som verkar vara rädda för att använda dem.

Kvar i tornet finner vi samordnare och arbetsledare vars jobb är att hålla reda på alla volontärer som är på passet och kommunicera med dem via radio, samt kommunicera information vidare till andra “torn” på festivalen. De som är kvar i tornet får också svara på hundratals frågor, där 90% är antingen: “var är närmsta tuborg uthämtning”, “var är lost & found” eller “min kompis är för full och har blivit medvetslös jag vet inte vad jag ska göra hjääääälp” (i den ordningen). 

Mot småtimmarna varvades det även in lite roligare inslag. Jag minns tydligt två fnissiga tjejer som kom fram till tornet där en av dem brast ut: “jag är för full för att knyta mina skor, kan ni snälla snälla snälla hjälpa mig”, varpå hon lyfter upp hela sitt ben och viftar med sin fot framför volontären bredvid mig. Vi börjar skratta, men hjälper tjejen med sin sko. Hon tackar så hemskt mycket samtidigt som hon går iväg, plaskar rakt ner i gyttjepölen framför henne, men hon traskar obrytt vidare. 30 sekunder senare springer hon tillbaka till tornet och frågar oss om vi snälla snälla hade kunnat knyta hennes andra sko också. Fnissandet fortsätter och skoknytningen repeteras ännu en gång.